ett så fintligt sätt, att vi, huru mycket vi än letade, ej kunde finna er. Jag gaf hin att söka vidare och sedan hado jag otur och blef transporterad öfver hafvet. Men nu är jag min egen herre igen och tänker draga god nytta af min frihet, det kan jag försäkra er, mylady. Litet kunde jag ana huru högt ni stigit, under det jag var på andra sidan om hafvet. Litet anade jag huru jag slutligen skulle få rätt på er då jag minst väntade att få se er. Ni kunde ha slagit mig till merken med en fjäder i går, så utmattad var jag, då dender granna likprocessionen kom ut genom parkportarne och jag såg ert ansigte i ett af vagnsfönstren. Ni måtte ha förstått att spela era kort väl för att ha kunnat få en baronet till man och sedan förmå den gamle fånen att lemna er hela sin förmögenbet efter det ni uppfört er så illa mot honom. Visste er man hvem ni var då han gifte sig med er? — Han fann mig utmattad af svält och ansträngning på gatan i en stad. Han visste alt jag var utan vänner, utan hem och penningar. Detta hindrade honom dock ej från att göra mig till sin hustru. — Äh! men det var någonting mer han ej visste. Han visste ej att ni var Svarte Milsoms dotter; ni sade honom ej det, eller hur? — Jag sade honom ej hvad jag visste vara en lögn, svarade Honoria lugnt. — Jaså, det är en lögn? Ni är ej min dotter kan jag förstå? — Nej, Thomas Milsom, jag är det ej — jag vet och jag känner att jag ej är det.