reformen — eligger visserligen för öppen dag; men då densamma upprepade gånger kunnat framställas, hafva vi ansett oss böra deremot inlägga en uttrycklig protest. Det är visserligen sannt, att de mosaiske trosbekännarne, sedan de i början af såväl konung Oskars som vår nuvarande konungs regering ingifvit underdåniga ansökningar om aflåtande till riksdagen af propositioner om full medborgerlig och politisk likställighet med landets öfriga invånare, oaktadt dessa ansökningar icke ledt till dermed åsyftade åtgärder, intagit en afvaktande ställning. IIrtill hafva de emellertid föranledts af den omständighet, att riksdagarne, tid efter annan, sjelfva tagit reformfrågan om händer, men ingalunda af likgiltighet för detsamma. Och huru skulle en sådan likgiltighet vara tänkbar hor svenska män, hvilka innerligt älska sitt fädernesland samt vid detsamma känna sig fästade med den sanna medborgerlighetens band? Huru skulle det vara tänkbart, att, sedan vi vid rikets universiteter, efter idkade studier, aflagt de kunskapsprof, hvilka berättiga till användande i fäderneslandets tjenst, vi icke skulle finna oss djupt kränkta uti dessa våra medborgerliga känslor, då vi, genast vid vårt utträdande från universitetet i det praktiska lifvet, mötas af detta grundlagens bud: hitintill skall du gå, men icke vidare! Och fråga vi hvarför, så blifver svaret: derför, att I ej lärt eder att uppfatta de gudomliga tingen pu samma sätt, som landets öfrige invånare. Men detta svar kunna vi ej fatta, ty den religion vi bekänna är ju i likhet med statens, kärlekens religion; de grundpelare, på hvilken den hvilar, heta: kärlek till Gud och kärlek till medmenniskor; den väg, den anvisar för vinnande af lycksalighet, är dygdens, rättvisans och sedlighetens; de grundsatser, den förkunnar, långtifrån att strida mot statens ändamål, stå följaktligen med detsamma i den innerligaste öfverensstämmelse. Vid dessa förhållanden och då vi alltså ej kunna inse, att statens fördel kräfver vårt uteslutande från den för hvarje medborgare i samhället dyrbara rättighet att fritt utveckla sina intellektuella anlag, och, då desamma äro riktade åt det offentliga lifvet, få egna sin verksamhet åt det allmännas tjenst, är det lätt förklarligt, om hos oss den känsla vinner insteg, att staten icke emot oss öfrar rättvisa, då den pälägger denna vår intellektuella frihet fjettrar, hvilka för dem, som deraf beröras, kännas måhända lika mycket tryckande, som slafveriets bojor för menniskor, hvilka i afseende å tankeoch viljekraf, befinna sig på ett lägre stadium af utveckling; och sålunda framträder i det klaraste ljus sanningen af hvad vi nyss yttrade, att så länge den ifrågavarande grundlagsreformen icke blifvit genomförd, så länge skola de mosaiska trosbekännarne i Sverige icke kunna känna sig fullt lyckliga såsom medborgare i det dyrbara fäderneslandet, ty dessförinnan varda de icke fria medborgare i detta ords bästa och ädlaste betydelse. Det fanns dock utom den ofvannämnd: äfven en annan omständighet, som varit med verkande orsak till att härv. mosaiska försanling önskat att dess åsigter beträffande ifrågavarande reformförslag skulle komma till riks dagens kännedom. En af Andra kammarens mest framstående och för reformen varmt nitälskande ledamöter, prof. Ribbing, hade uttalat den åsigten, att förslaget för främmande trosbekännare icke kunde anses tillfredsställande, enär dessa, blifne tjenstemän, i följd af åtskilliga tillfogade inskränkande bestämmelser, icke fingo utöfva tjensten i hela sitt omfång. Doetia kunde åter, enligt nämnde riksdagsledamot: förmenande, hafva till följd att vid tillsättan det af tjenst eller embete statskyrkans bekännare alltid komme att föredragas de medsökande, hvilka tillhöra främmande trossamfund; hvarigenom dessas nyvunna kompetens blefve endast en rättighet på papperet. I anled ning häraf hade församlingen kännt sig manad att genom sina deputerade tillkännagifva, att den icke delar den sarhäga, som af sagde rikadagsledamot blifvit uttalad, utan förklarade församlingen sig anse det hvilande förslaget vara för de mosaiske trosbekännarne i allo till fredsställande. Det svar deputationen erhöll var, såsom man kunnat vänta, i högsta grad gynnsamt. De deputerades ordförande hade uttryckligen framhållit att i denna uppvaktning icke låg någon afsigt att utverka, det de uppvaktades röster såsom riksdagsmän skulle afgifvas för bifall till förslaget. Emellertid försäkrade både grefve Ehrensvärd och hr Lindström att deras personliga öfvertygelse fullt öfverensstämde med den, som af deputationen blifvit framställd, och uttalades af båda dessa herrar den bestämda förhoppning att reformen vid denna riksdag skulle erhålla sin länge afbidade lösning. Ångf. Sveriges förolyckande. Om denna tilldragelse, hvilken som bekant inträffade d. 26 sistl. December inhemtar man af den afgifna sjöförklaringen, hvilken nu står att läsa i norska tidningar, följande: Lotsen Aslak Aslaksen, sow 4 mil från Listers fyr kommit ombord på fartyget, hade med kaptenen först öfverenskommit att föra fartyget in till Revö redd, men sedan att han skulle föra detsamma in till lotshamn. Han var väl bekant med R2evö-sundet, och den första påstötningen var således icke ftjMIAOmmen scenom bristande kunskap från hans sida.