rättens medhåll. Och hade häradsh. AImstrand nårmare undersökt förhållandet, hade han säkert kunnat uppträda i saken för mindre än 1000 rdr utan att hos honom fattigdomen och den ädla stoltheten behöft komma i en sådan konflikt, att den stört hans själafrid. För öfrigt tror jag det vara mera hedrande för en advokat att föra en rättfärdig sak för en person, som beskylles för orättfärdighet, än en orättfärdig sak för en såsom rättfärdig allmänt ansedd person. Slutligen kan jag icke underlåta bedja hr öfverskulten att när han nästa gång på annan mans skrifbord mojligen uppsnappar ett bref, hvari omtalas att jag for brefskrifvaren förer en zak, han mätte behaga att bedöma mig mera skonsamt och icke tillvita mig de synder, som brefskrifvaren begått eller möjligen i en framtid kan komma att begå. vad särsklldt hr Christian Frick angår, så har jag funnit mig nödsakad att i detta mål instämma honom af följande skäl: Ilan har på ett offentligt ställe, i närvaro af hr mantalskommissarien C. F. Jansson, beskyllt mig för att vara författare af de oftanämnde smädeskrifterna. Hade endast hr Jansson åhört beskyllningen, så tror jag icke att det på minsta sätt varit någon fara för mig, att förtalet blifvit vidare utspridt. Men hr Christian Frick är en man, som vår Herre förlänat ovanligt starka lungor, hvilket hvar och en, som under sommartiden blott några få gånger besökt Trädgärdsföreningens paviljong säkert erfarit, och han utslungade den at mig åtalade beskyllningen icke en. utan oaktadt min protest upprepade gånger med stentörsstämma, så att andra inom lokalen i nästa rum tillstädesvarande personer verkligen skulle lidit at fullkomlig döfhet, om de icke hört hans för mig Ärande ord, så mycket mera sårande som hr Christian Frick anses vara en i hög grad respektabel person, hvilkens yttranden troligen hafva vigt och betydelse för många. Göteborg d. 11 Januari 1570. Elof M. Lindman. be tre af hr Lindman inkallade vittnena hade intet att upplysa i saken. De hade visserligen hört talas om att hr Lindman haft för aftigt att instämma hrr Almen och Chr. Frick för det de skulle utspridt att hr Lindman vore författare till de nidskrifter som för någon tid sedan utkolpoterades harstädes, men att någon af dessa personer yttrat nagot dylikt hade ingen af vittnena hört, Iir Lindman begärde derefter ytterligare anstånd med målet för flera vittnens inkallande, hvartill bifall lemnades af rådhusrätten, och förekommer målet åter d. 1 nästk. Februari. Missbrukadt förtroende, I går fortsattes vid rådhusrätten den af oss förut ett par gånger omnämnda rättegången mellan L. Strömberg och kronofogden I.. J. Hedenskog. Som bekant rör sig saken om ett penningebelopp å 13,300 rdr, för hvilket beJopp hr Hedeuskog är aftordrad redovisning på grund at ett af honom utgifvet diariebevis som finnes i Stömbergs ego: Såväl nu som vid de föregående tillfällena då målet varit före vid rådhusrätten var Strömberg icke tillstädes utan fördes hans talan af f. exekutorn Pp. Pettersson, hvilken äfven är den egentlige målsegaren efter hvad som synes genom flera nu asgisna vittnesmäl. . . Originalreversen förevisades nu af Pettersson som på tillfrågan medgaf att det vore densamma för hvilken kronofogden Iledenskog lemnat det i Strömbergs ego befintliga diariebevis. Huruvida han celler Strömberg hade någon egande rätt till samma revers ville han icke inlåta sig i svaromål öfver. Af de derefter hörda vittnena upplyste handl. Anton Nyberg att han, som under flora år varit bekant med såväl kronofogden IIedenskog som skomakaren Strämberg, funnit att det icke stode rätt till med den rättegång som de hade sig emellan. Med anledning deraf besökte han Strömberg i dennes bostad sistl. Nyärsdag då han fört samtalet på saken i a och tillfrågat Strömberg huru dermed förhöll s emedan han vare öfvertygad om att S. för egen del icke hade något med aflären att skaffa, samt hade slutligen uppmanat S. att göra sig qvitt från densamma. Härpå hade S. svarat att han i verkligheten endast vore Petterssons redskap och hade ingenting emot att bli skiljd från rättegången. Strömberg hade vid detta tillfällo varit sjuk och mycket nedslagen. Fredagen d. 7 d:s hade hr Nyberg åter gjort ett besök hes Å.dervid åtföljd af kronofogden Hedenskog och håndl. P. Bengtsson, hvilka dock icke vid detta tillfälle varit inne i Strömbergs bostad utan stannat utanför. Äfven då hade S. berättat detsamma som vid förra tillfället då hr Nyberg var hos honom. På framställning af hr N. huruvida 5. skulle vilja underskrifva ett skriftligt återkallande af sina ejorda påståenden mot hr Hedenskog, förklarade 5. att han icke hade någonting deremot, men ej förr än nästa dag, emedan han skulle flytta. Följande dac hade hr Nyberg samt hrr Hedenskog och Bengtsson begifvit sig ut till 8. som då förnyat sin uppvilt att han icke egde rätt till skuldsedeln och att han vore villig afgifva ett skriftligt återtagande, men ej förr än han fått tala vid Pettersson. Handl. P. Bengtsson berättade detsamma som iw Nyberg angående det sista besöket hos Strömberg samt tillade att ehuru 5. genom lamhet hade svårt att yttra sig, han dock var fullkomligt redig samt att de mycket väl förstodo hvad han sade. Strömjerus son, som vid tillfället äfven var närvarande, ade yttrat att det vore väl svårt för fadren att ära ner saken förr än han fått rådgöra med Pettersson derom. llemmansegaren Anders Svensson hade sedan arndomen varit bekant med Strömberg. En dag i slutet af Augusti eller början af September månad sistl. år hade han råkat S., då denne omtalat för wnom att han fått en a som med räntor uppgick till öfver 20,000 rdr. Strömberg hade derefter , att då han en gång under året v vidare ber rit uppe i rådhuset hade en mamsell hänvändt sig till honom — emedan hon hört att han skulle beatta sig med rättegångars utförande — och lemnat ionom ett diariebevis af kronofogden Iledenskog öfvyer redovisningsskyldighet för en revers aå 13,300 rdr samt anmodat S. att utföra rättegången mot hr II. Sedermera hade Svensson flera gånger träffat Strömberg och då frågat honom huru det gick med den stora affären. Vid ett tillfälle hade han fråent Strömberg huru det kunde komma sig, att då hr Clhaösson på Kärralund redan år 1862 blifvit dömd att betala den ifrågavarande reversen, detta ännu icke skett, hvarpå Strömberg svarat att handlingarne varit i Amerika, hvarigenom dröjsmålet uppstått. Vidare bade Strömberg berättat att det vore tre personer om affären, men på Svenssons fråga om icke dessa personer voro Strömberg sjelf, exekutorn Pettersson och mamsellen, hade Strömberg icke lemnat åsot svar. En annan gång hade Strömberg omta1 endast skulle ha kapitalet, men icke