språken stodo d. 16 Maj 1869 i ojemförligt lägre kurs än då de d. 15 Januari 1867 utbjödos på den politiska fondbörsen; noga räknadt hade de ingen kurs, på sin höjd en nominel. Men hvad hade de då gjort? Jo, i sin ungdomliga ovetenhetsifver hade de gjort sig skyldiga till en hel rad af btiser. De hade, i stället för att vara ledare, nödgats underkasta sig att blifva ledda af det parti som de bildat af ohållbara beståndsdelar; de hade för att få stöd af detta parti komprometterat sig; de hade förklarat att så litet förstånd behöfdes för att styra verlden och så bade de sjelfva bevisat sig sakna förstånd att styra ett litet parti; men hvad som var det aldra värsta för dem, emedan det var objelpligt, de hade under hela tiden, då de trodde sig vara imposanta — gjort sig löjliga. -kn offentlig man — sade Talleyrand — kan tio gånger ådraga sig allmänhetens vrede och falla och stiga upp igen; men gör han sig blott en gång löjlig, så faller han, utan att kunna resa sig. Men en tröst har blifvit dem beskärd efter det stora nederlaget som de lidit. De hafva tilldelats och tilldelat sig det yppersta loford för de allra högsta fullkomligheter. Hvar? Jo, i broschyren Andra kammarens män — och den utmärkelsen missunnar dem ingen. Emellertid bör man erkänna att äfven deras uppträdande, huru afvita det än varit, dock har medfört nytta. De hafva nemligen på det mest öfvertygande sätt bevisat, att den som vill förvärfva sig aktning och inflytande inom representationen icke skall spela rollen af politisk vagabond, utan uppföra sig värdigt och noga reflektera till af hvilka han applåderas. — — För någon tid sedan påstods med myeken bestämdhet att de grupperingar i Andra kammaren som man kallade landtmannaoch vintelligens-partiet endast voro siktioner. Ett sådant påstående kan naturligtvis göras, och anslår ungefärligen lika mycket som tysken Gothard Stahls i tryck utgifna bevis att Napoleon aldrig existerat. Om man hade inskränkt sig till påståendet att de nyssnämnda partierna saknade ledare, och att det ena partiets största styrka utvecklades då det gällde att främja den egna nyttan, och att det andra partiet saknade sammanhållning, så hade en obestridlig sanning uttalats. Det är otvifvelaktigt att landtmannapartiet skall uppträda äfven vid innevarande riksdag, och att man bland detsammas framstående män skall få skåda af de nyvalda rih. Bonde, kapt. Carlsund och jägmästaren Forssbäck, med afundsamma blickar följda af hr Emil Key, som, bedragen på drömmen om lirfvet, skall få mycket svärt att hålla sig uppe i vinden efter det svåra nederlaget under förra legislaturperioden. Iuntelli genspartiet skall tvifvelsutan blitva liza tal rikt som tillförne, och äfven framgent ligga öfver i debatten, men äfven nu erfara rättigheten af den gamla satsen, att det är stor skilnad emellan att ha rätt och att få rätt. — Det nyliberala partiet skall nu riktigt ljudligt låta höra af sig i Andra kammaren, under hrr Unrs, Ola Jönssons och kapt. Mankells ledning. Men deras uppgift blir ytterst svår. Partiets utpreglade demokratiska tendenser äro oförenliga med all strängare disciplin, och utan denna är ingen sammanhållning möjlig; ändå mindre något inflytande tänkbart. För hr Uhr är det mer en hederssak att kunns återförvärfva den fullmäktigsplats i riksban ken, som tilldelades hr Carl Ivarsson. Hr Ola Jönssons landtbruk kan ganska väl förenas med en direktörsplats i Malmö diskont, och direktörstiteln, ehuru byråkratisk, skulle ingalunda mineka hans inflytande hos den skånska nyliberala landtlogen. Svårast torde blifva att bereda kapt. Mankell en sådan anställning i hufvudstaden, hvarigenom han legaliter befrias från förpligtelsen att mellan riksdagarne vistas inom det regementes stånd der han är anställd. Sedan kyrkoh. Ekdahls krafter blifvit brutna, är kapt. Mankells härvaro absolut behöflig för den nyliberala klubbens högre verksamhet; men det är mer än tvilvelaktigt om nog många inom representationen derpå fästa afseende. —— —O — Skall motionsmanien blifva lika utsväfvande som vid de föregående riksdagarne? — ud dan JJffanljana synharliet