man går rådlös en oviss framtid till mötes. Tydligt är, att det är omöjligt att fråntaga bönderna den flyttningsfrihet, som lagligen medgifvits dem; men lika otvifvelaktigt är, att det nordryska jordbrukets eländiga ställning drifver till ett missbruk af denna frihet, hvilket förvaltningen ej kan i längden med lugn åse. Det är på detta sakernas sammanhang, som det socialistiska partiet i Ryssland grundat sina revolutionära planer. Dessas upptäckt skall kanske leda till, att man i Ryssland mera uppmärksammar den omhvälfning, som stundar och hvilken möjligen kan skapa förhållanden, de der kullkasta det befintliga sociala tillståndet. Hotas sålunda den teokratiskt-politiskt despotiska staten Ryssland med en stor inre omhvälfning, hvars följder och verkningar ännu icke kunna öfverses, är det egendomligt, att samma förhållanden, ehuru på ett annat sätt framträdande, just eger rum i Rom. Enligt en väl underrättad korrespondent derifrån, har påtvens bekanta syllabus, hvilken på sin tid väckte så stort uppseende och ansågs riktad mot hela den mderna civilisationen, varit på ett plenum föremål för diskussion. Fjorton prelater hade d. 28 Dec. låtit anteckna sig som talare, och sju af dem erhöllo verkligen den dagen ordet. Alla utan undantag förklarade de på föredragningslistan stående 18 första punkterna af syllabus otidsenliga. Dessa sju talare voro: kardinal von Rauscher; Kenrick, erkebiskop af St. Louis; Tizani, erkebiskop af Nisibi; Appuzzo, erkebiskop af Sorrento; Spaccapietra, erkebiskop af Smyrna; PaceForno, erkebiskop af Malta; Conolly, erkebiskop af Halifax. Följande dagen, d. 29 Dec., kommo 5 talare till ordet. Bland dessa gjorde isynnerhet tvenne, msgr de Ginoulhiac, biskop af Grenoble, och msgr Strossmeyer, biskop af Sirmium, djupt intryck. I alla grupperna vid utgången från mötet och om aftonen i alla presterliga kretsar kommenterades deras tal lifligt. De förfäktade ock med oöfvervinnerlig kratt förnuftets rätt inom dess egen sfer och giltigheten af dess forskning. Man visade derefter, att mötet skulle, om man följde syllabus, inlåta sig på en ny och farlig väg, emedan kyrkan ej skulle kunna stanna, förrän hon formulerat en fullständig dogmatisk filosofi, hvars slutledningar skulle uppställas som trosartiklar. Strossmeyer, som är en af de bästa latinarne och en af de mest framstående talarne inom romerska kyrkan, var dock den, som med sin kraftiga stämma, hvilken trängde utanför mötesrummets väggar, ryckte med sig hela församlingen. I flammande ordalag anklagade han jesuiterna samt deras system och lärosatser. Betänken, sade han, mina vördnadsvärda bröder, i hvilken ställning ni befinner er till dessa män. Det är de, som leda alla mötets arbeten. Betänken, att de dekret, som j stån i begrepp att förläna med kyrkans högsta myndighet, hafva uppgjorts, befrämjats och utskrifvits af dessa män. Detta anfall förmådde presidenten kardinal Capatti att kalla Strossmeyer till ordningen, i det han förklarade dennes språk vara våldsamt och opassande. Men msgr Strossmeyer lät sig detta ej bekomma. Antagande en undfallande min, men talande i bestämd ton, sade han, att hans ord ingifvits af ifver för Guds tjenst — att de endast riktats mot dem, som voro orsaken till alla kyrkans missöden, och att han i sitt samvete som biskop ej kunde säga mindre, isynnerhet som den hel. fadren gifvit mötet full förhandlingsfrihet. Tal. visade derefter, hvilken fara som skulle uppstå, om man antog jesuiternas lärosatser, hvilka kyrkan i långliga tider fruktat. Och nu bröt han ut i en häftig och oemotståndlig anklagelse af hela Jesu sällskap, i det han uttalade åsigter, som man aldrig förr hört inom en romersk kyrka. Allas ögon riktades på jesuitergeneralen fader Beckz, men han satt alldeles orörlig med sitt vanliga halfleende i ansigtet. Hvad skulle jag göra? sade han deretter till en hög person. Msgr Strossmeyer hade rätt. Ingen beklagar mer än han öfverdrifterna i (jesuiternas revy) Civilta Cattolica. Jag visste, att dess återhällsamma språk skulle ådraga vår orden hat, hvilken önskar att lefva ifred med hela verlden(!!); och jag befallde dess författare att ej gå så törolämpande till väga; men de drefvos framåt af en vilja, som var starkare än min, och i stället för att kunna ålägga dem tystnad, fick jag befallning om att ejelf vara tyst. Emellertid ha msgr Ginoulhiac och msgr Strossmeyer genom sitt modiga och talangfulla uppträdande kallats att spela en stor roll inom förhandlingarne. Detta, som antyder att det ekumeniska mötet skall bli skådeplatsen för en våldsam kamp mellan jesuiterna och de biskopar och andliga, hvilka ej vilja underkasta sig dessas disciplinära myndighet — detta är dock ej nog. Utan tyckes det som att mötet snart skulle bli af med en betydande del af sina mm dllaaa aan tur redan ha PÅ I HA san La Le