ej blifva alltför långt efter det mål som blifvit föresatt. Musiken är ett språk, som till sin form hvilar på tankend logiska grund, men hvars inre väsende följer de hemlighetsfulla lagar som leda känslornas oroliga och mångskiftande rörelser. Under det att sålunda stormiga affekter svalla på den upprörda ytan, framgår på djupet sjelfva tanken i ostördt lugn, i orubbad klarhet; den musikaliska tanken är ingenting annat än känslan, uttryckt i logisk tonform, och dessa id6ers förbindelser ej annat än den ordnade framställningen i toner af affektens särskilda utvecklingsphaser. Ty själslifvet och tonlifvet äro syskon, som ingen hemlighet hafva för hvarandra. För det yttre lifvets företeelser eger tonen intet uttryck; men den förmår intränga i själens doldaste gångar der lidelsens första gnista tändes, och sedan följa dess uppväxande till en allt förtärande volkan. Dock följer det estetiska uttrycket häraf icke omedelbart: först sedan lidelsen genomgått sina stadier i själen, lyfter den sig till den ideala sferen, till det evigt skönas rike, qvarlemnande på jorden allt materielt, och afspegla sitt förklarade väsende uti klingande former af oförgänglig fägring och prakt. Då är det som känslan blir ton, själslifvet musik. Att söka tyda dessa tonernas under är en fängslande uppgift, som dock aldrig fullkomligen kan lösas; men på ett visst afstånd förmår dock ordet följa sin bevingade broder och möjligen lyckas skärpa uppfattningsgåfvan, förädla smaken och höja blotta aningen till klarare medvetande. Detta är det mål som åtminstone förtjenar eftersträfvas. Den härvid ledande facklan är dels den kritiska reflexionen, dels betraktandet af tonkonstens estetiska och vetenskapliga utveckling, eller musikens historia. Derefter asfsjöng en kör af musikälskare af båda könen under anf. af dir. Czapek en hymn af Mozart, (Ave verum corpus) utgörande på en gång en inauguration till de blifvande framställningarne och en typ för hvad skönt musiken förmår frambringa. Sedan tal. till en början sysselsatt sig med sjelfva tonen, öfvergick han till det historiska området och sökte komma sångens första ursprung på spåren, hvilket han ansåg vara menniskans instinktmessiga behof att söka ett uttryck för atarkare själerörelser. På detta sätt hade det artikulerade ljudet (Zonen) funnits, derefter tonernas sammanställning till melodi och slutligen deras olika tidslängde eller rytmen. Musiken bland hinduerna ansågs vara en gåfva direkte från himlen, och bland de gamla Vedaböckerna är der en som var särskilt bestämd att sjungas. Musiken ansågs bland dem ha en underbar makt, icke blott öfver menniskor och djur utan öfver hela naturen. Så hände det att då en sång, helgad åt natten, afsjöngs midt på dagen, solen försvann. En sång egde makt att framkalla eld och ev olycklig sångare förbrann vid afsjungandet a! densamma, oaktadt han stod i en källa med vattnet upp till halsen. Hinduernas tonskala var diatonisk. Musiken odlades blott af prestkasten och har under tidernas lopp ej undergått någon förändring. Dess produkter klinga för våra öron blott såsom ofullkomliga försök, men ega ett vildt, klagande uttryck och en flytande melodi. Mången anser Kina såsom det land der första försöken att ordna musiken gjordes och en filosof fick tillochmed i uppdrag att utföra detta arbete. Han drog sig tillbaka till en proving der sköna bamburör växte och skar af dessa en mängd olika pipor. Med tillhjelp af dessa och ett slags underbara sångfåglar lyckades han äfven utföra sitt uppdrag. Men resultatet blef ej bättre än att i den gamla kinesiska tonskalan qvarten och septimen kommo att selas, något som ger åt denna musik en märkvärdig karakter. För öfrigt var harmonien liksom takten för alla asiater främmande. — Såsom prof på denna kinesiska musik återgafs af föreläsaren på pianot en gammal melodi. Satt i G. dur, saknade den i enlighet med nyssnämnda förhållande e och fis, men tillfölje af melodiens fintliga vändnin gar märkte man ej denna brist, utan företedde melodien fastmera en högst egendomlig karakter. Musiken idkades af de i så mårga afseenden märkvärdiga hebreerna. Så var konung David stor psalmist och harpist. Hans harpa var dock ett mycket enkelt instrument; litet trekantigt och med strängarne spända på tvären spelades det lagt öfver knäna. Leviterna gingo pligtskyldigast monarken till mötes i hans smak för musik, och så kom tempeltjensten till stor del att bestå af solooch körsång, hvilken dock ej egde harmoni utan bestod af oktavgångar. Egentligen var det. dock under den praktälskande konung Salomo som den hebreiska tempelmusikon utbildades. Bland forntidens folkslag var det egentligen grekerna som utbildade musiken. I enlighet med deras uppfattning at lifvet förblef