Ilvarjehanda. Förlorad och återfunnen. För någon tid sedan kommo, berättar en köpenhamnstidning, en hop svenskar hit på vägen till det förlofvade landet på andra sidan Atlanten. Bland utvandrarne betann sig en femtio års man, hvilken på ångbåten mellan Malmö och Köpenhamn gjort bekantskap med en ung person, likaledes svensk, och anförtrott honom, att han hade ett par bundra riksdaler i fickan. Från det ögonblick som den gamle lemnat detta lättsinniga förtroende, slöt sig den unge mer och mer till honom och föreslog honom äfven att de skulle taga logis tillsammans i Köpenhamn. Förslaget blef antaget, de hyrde sig in tillsammans i en såkallad svensk källare och redan första natten försvann den unge vännen med den gamles penningar. Stölden blef anmäld för detektiva polisen, som redan första dagen lyckades att få tag i rymmaren. Denne fördes till en af Köpenhamns polisstationer för att svara på angifvelsen. Den häktade nekade härdnackadt att ha stulit kamratens penningar och blef derföre underkastad en mycket noggrann kroppsvisitation, hvarvid man lyckades att finna de stulna penningarne, bestående af sedlar, hvilka blifvit dolda mellan fotsulen och strumpan. Att nu längre neka skulle varit förspilld möda, den unge svensken bekände och sattes derefter under bevakning i stationens vaktstuga. Derifrån lyckades han emellertid ett par ögonblick derefter att barhufvad undvika, medan den vakthafvande polisbetjenten vände ryggen åt honom. Det blef nu stort alarm på stationen, och betjent efter betjent utsändes i staden för att meddela hufvudstationen och de öfriga polisstationerna underrättelse om hvad som passerat; vid jernbanestationen och samtliga ångbåtar gafs signalement af rymlingan, och logishusen samt de svenska källarne mottogo den dagen det ena besöket efter det andra af Åspanarne som tittade in, hviskade ett par ord med värden och åter försvunno. Samma dag framemot aftonen satt den öfverkonstapel, som anhållit och förhört svensken, inne i sitt lilla rum på stationen och tänkte på den olyckliga afslutning, som den vackra affären fått, då han utifrån vaktstugan hörde en röst som yttrade: Ack är det då ingen, som kan hjelpa denne unge svensk, hvilken går omkring utan mössa, att få reda på sitt logis I samma ögonblick var öfverkonstapeln ute i vaktrummet och slog tll den frågandes stora förvåning med den största innerlignet sina armar om halsen på den unge mösslöse svensken som icke kunde finna sitt is. Det var den försvunne och eftersökte svensken, som nu hade infunnit sig på samma station, hvarifrån han förut rymt. Det upplystes att han, sedan han lyckats rymma, irrat omkring i staden och sökt att finna ett värdshus, der han vid ett tidigare besök i Köpenhamn bott, och då detta icke lyckades honom hade han vändt sig till en förbigående hvarest värdshusvärden Chritensen bodde. Den tillfrågande tyckte att svensken såg misstänkt ut och förde honom, under förevändning att visa honom vägen, till polissta