nu. Nya förhållanden ha okat lågstitange kårens kompetens, utan att minska den myndighet, som jag at nationen erhållit. 1 det jag med de stora statskorporatienerna delar ansvaret, känner jag hos mig förtröstan att öfvervinna framtidens svärigheter. Då en vandrare gått en lång väg och befriar sig från en del at sin börda, försvagar han sig derför icke — utan hemtar nya krafter, för att fortsätta sin vandring!. Till senaten svarade kejsaren: ÅJag lyckönskar gerna senaten för det sätt, hvarpå densamma för några månader sedan utförde den åt densamma anförtrodda uppgiften att ändra författningen i liberal anda. Jag hyser den förtröstan, att jag skall på den nybeträdda banan städse kunna räkna på dess upplysta, patriotiska sinnelag. Frankrike börjar enligt samstämmiga uppgifter från olika håll blanda sig i Spaniens angelägenheter, för att få konungavalet der afgjordt, helst till förmån för prinsen af Asturien, exdrottning Isabellas äldste son, sedan man pu taktiskt uppgifvit hertigen af Genua, hvars val sjelfve konung Victor Emanuel nu motträdt, emedan hertigens mor ej vill gå in derpå. Både under juldagarne och nyårsdagen har kejsar Napoleon aflagt besök hos drottning Isabella. Samtidigt har han haft upprepade samtal med den spanske gesandten i Paris, Ulozaga, hvilken temligen oväntadt lemnat Frankrike, för att bege sig till Madrid. Times menar, att denna resa är föremål för många gissningar. Man tror allmänt, att han kommit till Madrid, för att på det ifrigaste lägga regeringen på hjertat att bringa författningsfrågan (konungavalet) till ett bestämdt afgörande. I ett bref från Spanien till ett annat blad skrikves, att tanken på en koalition mellan de bourbonska grenarne Don Carlos och Donna Isabella understödjes af många högre uppsatta personer inom armåen. Denna allians, heter det, organiseras både i Frankrike och Portugal. Vi hoppas dock i det längsta, att häraf ej må bli någon verklighet, ty det skulle vara att åter öppna Spaniens land för det olycksaliga prestregimentet som redan kostat det så mycket och nu kan bli farligare än någonsin, sedan katolska kyrkans fäder på mötet i Rom af de sluga jesuiterna fått sina förhållningsordres. Hvad sjelfva det nämnda mötet angår, så motsäga berättelserna derifrån hvarandra. Ehuru det liberala elementet officielt ligger under, synes det dock utveckla en ifrig verksamhet. Ett bref från Rom föreligger, dateradt d. 23 Dec., i hvilket det bl. a. skrifves: Kardinald Rauscher, erkebiskop af Wien. och kardinal Schwarzenberg, erkebiskop af Prag, visa sig alltwera fientliga mot dogmer om påfvens ofelbarhet. De tyska biskoparne äro i ständig rörelse, och i går höllo de tvenne sammanträden, ett på morgonen och ett på qvällen, vid hvilka romerska hafvets planer med stor frihet diskuterades och öppet förkastades. Oppositionen har äfven blifvit häftigare bland de franska biskoparne, hvilka äro harmsna öfver, att endast trenne franska biskopar insatts i utskottet om påfreds ofelbar het. De liberala franska biskoparne äre så förbittrade öfver sin numeriska svaghet inom mötet, att de ämna att, om utskottet för granskning af motionerna tillåter det, uttala ett klander mot påfven Pius VII, som i konkordatet med Napoleon I minskade antalet af de franska biskopsstolarne. (Afsigten härmed är då den, att motträda ofelbarheten och bringa till stånd en brytning.) I sin nyårsrevy yttrar Times bl. a: UHvart vi än kasta våra blickar, möta vi samma skådespel af regeringar som befinna sig i ett öfversångstillstånd. En kronisk ministerkris har nästan öfverallt blifvit ordningen för degen; blott en stat i Europa är hopp: löst sjunkande, och detta är Kyrkostaten, till hvars ställning påfvehungern gerna skulle vilja inskränka kristendomen, om han blott kunde ålägga sin vilja, såsom Guds vilja, alla de på hans ekumeniska möte församlade biskoparne och genom biskoparne alla de under deras vård stående stiften. Mellan påfven och hans möte samt mellan mötet och verlden börjar en kamp, i hvilken det menskliga framåtskridandets sak står på repertoiren. Man behölver föga frukta för utgången. Mötet är synbarligen redan alltför fast i päfvens tyglar, för att ha någon utsigt att kunna handla fritt; dit påfven går, skola episkopatet och hela presterskapet sannolikt följa; men hvad hopp kunna de ha om att få draga verlden efter sig — hvad hopp tillochmed om att tå behål.a i Rom denna mark, som främmande bajonetter hittills tillförsäkrat dem? Tvisten mellan Turkiet och Egypten tyckes ej vara bilagd. Porten skall neml. enligt pålitliga uppgifter hafva vändt sig till vice konungen och sordrat utlemnandet af de pansarsartyg, som denne beställt, utan att innemta sin öfverherres tillåtelse dertill. Estersom v. konungen i sitt första bref till storviziren erkänt det berättigade i sultanens an— — O— —