ett lO0TSIAG OM älgIIVYADUOL di TLL 4Rd48610 votum till kejsaren, derför att han skänkt staden en staty af marskalk Niel. Rochefort plågas mycket af sina valmän. Häromdagen fick han sålunda besök af 60 dylika personer, hvilka ville förebrå honom hans uppträdande. IIan undvek dem dock, hvarötver de blefvo så förgrymmade, att de drogo bort under hotelse om att försätta hela staden i uppror emot honom. Ett exempel på, huru man i Rom går till väga mot de liberala elementerna, är denna berättelse: Nästan hvarje biskop som anlände till mötet i Rom, medförde frän sitt stift någon andlig såsom sekreterare och medhjelpare. Flera af dessa herrar voro upplysta män, hvilka ej hyste något slags partisk ovilja mot tidsandan. Nu erfar man, att de i någon mån frisinnade af dessa horrar, fått tillsägelse att med det snaraste återvända till sina hemorter. Man har nemligen provat deras sinnelag och funnit dem vara för liberala. De i landsflykt lefvande polska andliga, omkring 25 st. till antalet, ha tillställt den fordne administratorn öfver Lublins stift, prelaten Sosnowski, såsom representant för det rysk-polska presterskapet på ekumeniska mötet, ett öppet bret, i hvilket de framställa sina önskningar och tordringar i afseende på den kyrkliga reform, som bör eftersträtvas, och uppmana nämnde prolat att skaffa dem plats i kyrkomötets diskussion. I detta bref blottas åtskilliga fel och brister i den katolska kyrkan, såsom hvilkas förnämsta orsaker angitvas följande mot grundsatserna i Jesu Christi lära stridande och kyrkans lämpliga utveckling hämmande kyrkliga inrättningar: 1. Den andliga och verldsliga maktens förenande i den bel. Petri efterföljares person, såväl som det öppet framträdande sträfvandet att upphöja påfvens osolbarbet till en religiös dogm; 2. Afskaflandet af den folken naturenligt tillkommande rätten att sjelf välja sina ötverheter, hvilka visserligen omedelbart härstamma från Gud, men medelbarligen äro ett uttryck för folkviljan; 3. Kardinalkollegiets närvarande organisation, hvilken beröfvar katolikerna at de olika nationaliteterna den ärotulla rätten att omedelbarligen hos påfven ha sina representanter och att deltaga i valet af denne; 4. Afskaffandet af den ratt, som tillkommer de trogna, att sjelfva välja sina biskopar och prester, samt denna rätts öfverflyttande på regeringarne och de biskopliga konsistorierna; 5. Biskoparnes godtyckliga förtarande mot det lägre presterskapet, hvilket är gentemot desamma fullkomligt rättslöst; 6. De presterliga alumnernas ensidiga och förvända uppfostran och bildning i seminarierna, hvilken endast gör slafviska verktyg för hierarkien af desamma och helt och hållet aflägsnar dem frän deras borgerliga pligter; 7. De andliga ordnarnes afvikande från deras ursprungliga stadgar och syftemål samt dessa ordnars alltför stora antal. Man kan ej neka, att dessa anspråk ha, såsom man säger, sina sidor och torde vara väl förtjenta af att behjertas, om man än skulle förbli döt för desamma. Från Amerika når oss den oväntade underrättelsen, att Stanton, som för blott någon vecka sedan utnämndes till medlem af Högsta Domstolen i Förenta Staterna, nu redan bortryckts af döden. Edwin M. Stanton dog af vanlig kroppssvaghet, 55 år gammal. Han har ock under de senare åren at sitt lif varit i en ansträngande verksamhet, och sist befunnit sig i de svåraste kollegiala förhållanden. Under Lincoln n åste han i krigets fyra tunga år bära krigsministeriets börda, under Johnson stred han ej för sin person, utan för sitt parti mot presidenten sjelt, hvilken ville nedbryta republikanernas makt. Edwin M. Stanton var en man från vestern, såsom äfven Lincoln och Grant. Född år 1815 i Steubenville, staten Ohio, studerade han under den rättslärde Benjamin Tappen, senator för staten Ohio, och blef af denne upptagen som delegare i hans sakförarefirma. År 1847 flyttade han till Pittsburg, der han i flera vigtiga processer uppträdde som advokat tilllika med B. R. Walkerj och Abraham Lincoln. Presidenten Buchanan anförtrodde honom år 1857 det mycket betydande rättsmålet om de mexicanska gåfvorna; och år 1860 blet han, kort före Buchanans afgång, utnämnd till statens allmänne åklagare. I denna ställning uppmanade han ifrigt presidenten att skicka förstärkningar till fästet Sumter, hvilket som bekant uteblef. Då Lincoln öfvertagit regeringen och krigsministern Cameron afgick d. 13 Januari 1862, inkallades Stanton i embetet. Man såg i denna utnämning ett steg af presidenten till slafveriets afskaffande. Den itver, hvarmed Stanton genomförde reformen i militärväsendet, bekräftade hans vänners förväntningar, och hans verksamhet gjorde sig snart märkbar i armötörvaltningens yttersta