att förvandla vin till vatten — tior till semmor och ibland äfven hundrariksdalerssedlar till femtior — först lärer varit värderade medlemmar i ett präktigt sällskap i Stockholm kalladt Klockskojareligan. Sedan denna upptäckt blifvit gjord tyckte det värda paret att klimatet blef för hett i Upsala, så under öl:sta breddgraden lärdomsstaden ligger, och begaf sig derifrän. Hvarthän? Det är icke godt att säga, men hörom en historia som enkan Brita Olsson — hemma i Ås socken och anförtrodd att i Göteborg försälja smorlädersstöflar åt en hederlig skomakare i nämnde socken — hade att förtälja i polisen. En vacker dag råkade Brita Olsson på gatan en reslig, anständigt klädd karl, hvilken förklarade sig vilja köpa ett par stöflar af henne. För detta ändamål bad han henne följa med sig hem. Hans utseende var ej af det slag att man skulle anse honom just för det önskvärdaste möte, ifall man med en större summa penningar på sig råkade honom t. ex. i någon aflägsen vrå af Landalabergen. Men mensklighetens bättre hälft har en något olika smak i dylikt afseende och enkan Brita Olsson tyckte honom våra en mycket schangtil karl; sina pengar behöfde hon icke ri a i hans sällskap, det var hon säker på, och, hvad allt annat beträtfade, trygg i medvetandet af sina år och sin dygd följde hon den ståtlige mannen till hans bostad. Det befanns nu att han var gift, ytterligare ett bevis på hans respektabilitet. IIan profvade nu så många par stöflar som enkan Olszon hade med sig. men inga ville passa. Den schangtile herrn måste nu med ledsnad ufstå från förhoppningen att få sig ett par nya smorlädersstöflar, och ledsen var äfven Brita Olsson som ej kunde förvärfva sig en så präktig och trikostig kund. Ty frikostig var han: han öppnade sin portmonnä, kastade en forskande blick i densamma och yttrade derefter till sin hustru: — Jag tycker det är synd om gumman, som förgäfves haft besvär att följa mig hit. En tolfskilling i drickespengar har hon väl förtjenat. Har du några Småpenningar? Då hustrun härtill svarade nekande, fattade han ett hastigt beslut: den goda gerningen han tänkt utföra den skulle atven utföras. Och så tog han ur portmonnäen en tioriksdalerssedel, höll den under ögonen på gumman, frågade om hon kunde gifva I rdr 15 öre tillbaka på densamma, vek ihop och lade den på bordet framför gumman. Denna i sin sida plockade fram sin lilla kassa, räknade upp omtalade 9 rdr och 75 öre och fick i stället emottaga den på bordet liggande 10-rdrssedeln, i sitt hjerta välsignande de okände. Ty okänd var han för gumman, men han uppgaf sig heta Olsson. Då gumman emellrtid senare upptäckte att hou fått en femma i stället för den 10-rdr hon tyckte läggas på bordet och, efter fåfänga försök att återfå de penningar på hvilka hon blifvit lurad, anmälde saken i polisen, fick hon till sin förvåning höra att karlen bar namnet Joh. Frdr Cobell, cigarrarbetare frän Ystad. Vid förhöret om saken i poliskammaren förklarade Cobell att alltsammans som gumman berättat vore Sannt, utom hvad beträflade bedrageriet och att han skulle uppgifvit oriktigt namn. Han hade rått tillbaka på en tia och en tia hade han lemnat ifrån sig. Dermed punctum! Polismästaren, som ej ville gå in i närmare undersökning om huru det törhöll sig med saken (alla bevis utom gummans utsago fattades nemligen) rådde emellertid Cobell att till gumman lemna de penninsar på hvilka hon sade sig ha blifvit lurad, hvarom icke skulle andra mått och steg vidtagas. Cobell iter förklarade att detta skulle vara detsamma som itt skänka gumman de ifrågavarande penningarne; men tycktes slutligen gå in derpå. Gumman har mellertid icke återfått sina penningar. Det torde emellertid af ofvanstående, hvilket vi ned afsigt berättat litet uttörligt, framgå att man vör vara försigtig då man vexlar penningar, ty elest han det lätt hända en detsamma som det hände len stackars Brita Olsson, att nemligen man får ett var sömnlösa nätter.