Rådhusräatten. En läckermun. Inför rådhusrätten stod i Tisdags ynglingen Carl Waldemar Clabsson anklagad för det han en dag i början af November månad från ett hus vid Södra Hamngatan tillgripit en större kopparkittel, hvilken han hos en beredvillig pantlånare belånat för 7 rdr. Vid förhöret ville pojken att börja med på inga vilkor uppgifva huru han användt de sålunda åtkomna penningarne, men sedan han blifvit hårdt ansatt med frågor kröp det slutli gen fram att han köpt en väst för 75 öre samt för de öfriga penningarne karameller. På tillfrågan huru han kunnat använda så mycket penningar endast till karameller, medgaf han att han köpt några äpplen också. Summan var emellertid att han förstört icke mindre än 6 rdr 25 öre på godter. Då kitteln skulle värderas förklarade målsegarens ombud att den vore allt för stor och besvärlig att släpa med upp i rätten, dessutom kunde den icke gerna undvaras emedan den nästan dagligen begagnades för att koka badvatten till herrn; hemmahade den emellertid blifvit värderad till 25 rår. Härmed kunde dock rådhusrätten icke nöja sig, utan fick målet, för kittelns inställelse, anstå till annan dag. Elt dåligt yrke. Då en stöld begåtts här i staden och anmälan derom blifvit gjord i detektiva polisvaktkontoret, kan man numera vara temligen örvertygad om att tjufvarne snart återfinnas bland den mängd afskedade artillerister, som uppehålla sig härstädes. Ofta inträffar äfven att stölder begåtts af ännu tjenande artillerister. Orsaken härtill är latt att finna, då man besinnar att vid värfvade regementen antages folk från alla möjliga orter i riket, om hvilkas föregående lefnadsöden vederbörande mången gång sväfva i fullkomlig okunnighet. Det är naturligt, att då den värfvade soldaten uppför sig ordentligt, han icke allenast får stanna qvar vid regementet, utan äfven blir befordrad efter förtjenst, hvaremot de som visa sig opålitliga eller oärliga antingen ofördröjligen afskedas eller ock vid kapitulationstidens utgång icke blifva på nytt värfvade. En sålunda afskedad har vanligen svårt att skaffa sig någon stadigvarande sysselsättning, och då tillfälligt arbete tryter eller han är för lättjetull att vilja arbeta, tillgriper han då olofligen hvad han kan komma öfver för att sedermera förvandlas i mat eller bränvin. Förnämligast söka dessa gynnare att från låsta eller olåsta vindar och tamburer åtkomma klädespersedlar af hvad namn och beskaffenhet som helst, enär dylika effekter äro lätta att realisera antingen hos pantlänande menniskovänner eller affärsidkande tjufköpare. En tjensteflicka i huset N:o 29 vid Drottninggatan hade anmält att hon i slutet af sistl. November månad blifvit frånstulen tvenne klädningskjolar och tvenne hvita kjolar, hvilka alla hon haft förvarade i ett låst klädskåp, stående å en förstuga. Två andra fruntimmer, boende i huset N:o 21 vid Stora Nygatan, hade äfven anmält att de d. 30 i förra månaden från ett klädkontor å vinden till sagda hus blifvit bestulna på en del klädningskjolar m. m. Såsom misstänkte för dessa stölder hade polisen anhållit förre artilleristen Ludv. Andersson och dennes 15-årige broder, bleckslagerilärlingen David Reinhold Andersson. Vid med dem anställdt förhör erkände Ludv. Andersson att han begått de ifrågavarande stölderna och hade dervid tillgått på följande sätt: en dag i November hade han varit uppe i huset N:o 29 Drottninggatan för att afhemta sitt prestbetyg, och hade då i förbigåendet sett det omnämda klädskåpet vara olåst, hvarför han begagnade sig af tillfället och tillgrep en klädningskjol. Dagen derpå gick han åter upp i samma hus, men denna gång endast i afsigt att stjäla; han fann då skåpet igenlåst, men genom ett kraftigt ryck i dörren sprang denna upp, hvarefter han tillgrep de öfriga sakerna. En dag hade han och brodren David varit uppe i det omnämnda huset vid Nygatan och hade de då funnit att det vore lätt att stjäla klädespersedlar derstädes; han begaf sig derföre ensam dit dagen derpå. och beredde sig tillträde till vindskontoret genom att fränbryta ett par spjelar till detsamma. Sålunda inkommen i kontoret plockade han till sig allt hvad han lättast kunde komma öfver. Större delen af de stulna sakerna hade han låtit pantsätta genom David. Denne förnekade såväl att han varit delaktig i stölden som medvetande af att sakerna voro stulna; han förklarade att brodern uppgifvit att ett fruntimmer lemnat honom sakerna för att för hennes räkning pantsättas. Då målet i Thorsdags på remiss från poliskammaren förekom inför rådhusrätten, vidhöll Ludv. Andersson sin förut afgifna bekännelse. David deremot ställde sig lika menlös som förut, fortfarande bedyrande sin oskuld. Att dermed dock icke förhåller sig så alldeles helt, är lätt att inse då han hos pantlånaren uppgifvit att de stulna kläderna egdes af en syster till honom. Den unge förhärdade brottslingen blef af rädhusrätten d. 28 sist. September dömd till 15 rdrs böter för första resans snatteri. Utslag i målet kommer att meddelas d. 30 d:s. En tyrannisk äkta man. Ilvartill ett sysslolöst och supigt lefverne kan leda, derpå hafva vi tyvärr nu åter ett sorgligt exempel att anföra. Modehandlerskan fru Augusta Wahlström hade nemligen låtit uttaga stämning å sin man, förre styrmannen F. G. Wahlström, för det han under en längre tid vid åtskilliga tillfällen illa misshandlat henne och på senare tider så våldsamt, att hon endast i flera personers närvaro vågat vistas i sitt eget hem. Under flera år hade Wahlström icke gjort den ringaste nytta utan endast gått omkring dagen i ända och supit, hvartill hustrun fått släppa till penningar, till tack hvarför hon endast fått emottaga slag och oqvädinsord, isynnerhet vid sådana tillfällen då W. ej af henne erhållit så mycket penningar han velat hafva. Då målet i Thorsdags vid rådhusrätten företogs till behandling blef Wahlström inställd från häktet. Han förklarade att han aldrig slagit hustrun utan endast någon gång knuffat henne, af den orsak att hon först oqvädat honom. Dessutom beskyllde han henne för otrohet, hufvudsakligen på den grund att hon alltsedan sistl. April månad icke vistats i sitt hem om nätterna. Allt detta ville han styrka med vittnen. — De vid rättegångstillfället närvarande vittnena berättade deremot enstämmigt att Wahlström under flera år fört ett högst lättsinnigt lefverne samt vid åtskilliga tillfällen i deras närvaro, då fru Wahlström icke haft tillräckligt med penningar att gifva honom, illa misshandlat och oqvädat henne. Han hade nemligen dels fattat henne i håret och dragit ner henne till golfvet, samt kastat tygstycken, stolar och hvad annat han i bast fått fatt i, efter henne. Ilon hade visserligen någon gång börJat gräl med honom, men ej på annat sätt än att hon förebratt honom hans oordentliga lefnadssätt. Hvad angick angifvelsen att fru W. under en längre tid ej vistats om nätterna i sitt hem, förklarades af vittnena att hon för att undvika mannens tyranni nödgats uppehålla sig hos sin moder å de tider af dygnet då hon riskerat att vara på ensam hand med W.; äfven berättades att W, ibland om nätterna dragit sängkläderna ifrån henne, så att hon måst ligga på bara golfvet. På grund af den förebragta bevisningen blef Wahlström af rådhusrätten dömd till två månaders fängelse, med hvilken dom han äfven förklarade sig nöjd, men begärde att innan domen sattes i verkställighet få en dag på fri fot, hvartill dock 2