hets makt; men hennes käraste förhoppningar hade mer än en gång blifvit gäckade och hon hade ej i det fashionabla lifvets stora lotteri vunnit priset — en rik och förnäm man. Hennes tjugonionde födelsedag hade förflutit, och då hon uppmirksamt betraktade sig i spegeln, var hon nödsakad erkänna att glansen af hennes skönhet hade något förbleknat. — Jag börjar bli mager och blek, sade hon för sig sjelf; hvad skall blifva af mig om jag ej får gifta mig? Det var verkligen sorgliga utsigter. Lydia Graham egde en inkomst af tvåhundra pund om året, som hon ärft af sin mor; men ex sådan inkomst var nästan detsamma som ingenting för en ung dame med miss Grahams smak och vanor. Hennes bror var kapten vid ett kostsamt regemente, sjelfvisk och extravagant samt på intet sätt böjd att öppna sin börs till systerns förmån. Hon hade intet hem, men bodde ön hos cen, än hos en annan rik slägting — alltid beundrad, alltid elegant klädd; men ej alltid lycklig. Bland alla miss Grahams misslyckade giftermålsspekulationer var det ingen som förorsakade henne så stor grämelse, som den hon erfor då hon i Times läste tillkännagifvaudet af sir Oswald Eversleighs giftermål. Hon hade träffat den rike baroneten ofta i salongerna. Hon hade besökt Raynham med sin bror. Sir Oswald hade efter allt hvad man kunnat märka, beundrat hennes skönhet och fullkomligheter, och hon hade trott att blott tid och tillfälle behöfdes för att förbyta denna beundran