— Victor, sade Reginald Eversleigh, ni kommer mig emellanåt att rysa. Det är nästan något diaboliskt i ert väsen. — Men om jag drager dender vackra ladyn ned från hennes höga ställning, skulle ni knappast bekymra er om ifall jag vore den lede fienden i egen person, sade Carrington i det han såg på sin vän med ett sardoniskt småleende. Åh, jag tror att jag känner er, Reginald Eversleigh, bättro än ni känner mig. x Bland de gäster som anländt till slottet inom de sista få dagarne var Lydia Graham, deu unga lady om hvilken baroneten talat med sin nevö. Hon var en intagande flicka med vackert ansigte, strålande grå ögon, örnnäsa och ett rikt mörkt vågigt hår. Hon var en qvinna som visste att på det fördelaktigaste sätt låta hvarje behag, hvarmed naturen begåfvat henne, framträda. Hon kläddo sig utmärkt, men med en öfrerdrift som öfversteg hennes tillgångar. Hon var af denna anledning djupt skuldsatt, och hennes enda utsigt till att bli fri från de trassliga affärerna låg i ett fördelaktigt giftermål. Under nära tio år hade hon sträfvat efter att få ingå detta fördeluktiga giftermål. Hon hade kommit ut i verlden, såsom talesättet lyder, vid sjatton års ålder och hon var nu tjugonio. Under denna period hade hon blifvit smickrad och kurtiserad af hela flockar af beundrare. Hon hade varit road af att kurtiseras, hon hade triumferat öfver sin skön