om tiden sör utskänkningen af spirituosa. Till Red. af Göteborgs-Posten. I denna fråga tilläter sig Ins, med anledning af de mindre klara begrepp, som härom gjort sig vä lande såväl bland en del af allmänheten som ock i härvarande tidningar, yttra några upplysande och, såsom Ins. önskar tro, lugnande ord. Det utslag af kongl. Göta hofrätt, som verkat en sådan panika, rör ej tideu, under hvilken utskänkning af spirituosa här i staden idkas, utan afser pröfning at inkomna besvär öfver ett poliskammarens utslag, hvarigenom en schweitzeriidkare blifvit dömd till vite, derföre att han, i strid emot landshöfdingens och magistratens kungörelse d. 17 Juni 1864, tillåtit gäster uppehålla sig i hans lokal etter den i samma kungörelse bestämda tid för dess tillstängning. Att berörde kungörelse uti nyssagda hänseende upphört att gälla, sedan K. M:ts ordningsstadga för rikets städer d. 24 Mars 1868 trädde i verksamhet, är hvad hofrätten förklarat, och detta hade väl poliskammaren från början bordt inse. Hvarken magistraten eller kgs bfhde hafva genom deras i Götebor; -Posten för d. 2 Dec. N:r 280 omnämnda beslut yttrat något, som kan tydas så, som tidningen låter förstå, eller att de utlåtit sig i det mål som hofrätten nu afdömt. Dessa myndigheter hafva endast i anledning af poliskammarens förmenande att kung. d. 17 Juni 1864 ej vidare vore tillämplig beträffande tiden då utskänkning af spirituosa här i staden borde upphöra, samt poliskammarens opåkallade bekanta åtgärd att söka tvinga alla restauratörer härstädes att iakttaga den begränsning uti samma tid, som, derest vederbörande embetsmyndigbet ej annorlunda förordnat, enl. bränvinsförordningen skall iakttagas — förklarat, att något behof af nytt stadgande i detta afseende ej syntes erforderligt, hvadan den gisna kungörelsen i denna del lande ll efterrättelse. Något beslut at högre myndighet, som ger dementi åt dessa förklaranden, har, Ins. veterligen, ej tillkommit; och hofrättens ifrågavarande utslag gör det ej, om ock de uti ingressen till samma utslag begagnade orualag skulle kunna för den i saken oinvigde lemna rum för något tvi velsmäl härutinnan. Hela första afdelningen af oftaragde kung., som endast utgör en på grund at bränvinsförordn. gjord bestämmelse angående tiden för spirituosautskankningen på aftnarne här i staden, men ingalunda är något med vite eller ansvarsbestämmande förenadt polisstadgande eller påbud i ordningsmål, eger följaktligen, så vidt Ins. kan begripa, nu, såsom förr, sin tillämplighet, hvaremot den senare afdelningen med sina särskilda ordningspabud och viten naturligtvis från d. 1 Januari d. å. upphört att gälla. Sådant sinnes påtagligen om man genomläser dels ingressen till ordningsstadgan för rikets städer och dels 26 8 branvinsförordn. Ånnn klarare ter sig saken, om man lägger märke till att i den nya, långt etter ordningsstadgan utfärdade bränv.-förordn., enahanda rätt, som förr, inrymts åt vederborande embetsmyndighet att förordna om inskränkning eller utsträckning af försäljningstiden för spirituosa, fvensom härmed jemförer 20 8 i forenämnda stadga, rörande sättet, hvarpå nya oroningsföreskrifter böra tillkomma. Skulle neml. den tolkning, hvarat poliskammaren från början lutat och som man nu velat gifva åt hofrättens ofvanberorda i specielt mål gifna utslag, vara riktig, så skulle ock, för att erhålla den nya onödig-ansedda ordningsföreskriften, tillvägagås på sätt i 20 F ordningsstaagan säges, d. v. S. stadsfullmäktige skulle hafva sin hand med i spelet och detta i väsendtligaste mån, cnär, såsom bekant är, hvad stadsfullmäktige besluta, skall, i fall, der kgs bfhd:s godkännande erfordras, oförändradt