Råttegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Sedan smålänningarne, hvilka äro ett folk som ge akt på tidens tecken, funnit att det, tack vare jernvagarne, icke längre lönar sig att drifva oxar till Stockholm och Göteborg, ha de slagit sig på andra små aflärer. En bland dessa är att i de stora städerna försälja vildt, som andra knipsluga smålänningar i sitt hemlands skogar bragt om en hals. Och i anlände äfven hit i slutet af förra månaden Johannes Andersson från Östbo härad i Småland, försedd med allehanda villebråd från den ståtlige tjädern till den oansenliga kramsfågeln. Johannes Åndersson hade svurit att icke låta någon göteborgare öfverlista sig, och med lugnet hos en man som vet hvad det vill säga att hälla sin ed, gick han till hvila, sedan han förut i taket i sitt logis upphängt sina fjäderprydda handelsvaror. Lika lugn vaknade han följande morgon innan solen gått upp, men då han skulle taga ned sina f. glar fann han med lätt begriplig fasa att hans bästa tjäderhöna var borta och med denna hade ett par orrhönor gjort sällskap på ilykten. Emellertid hade vår smålänning hört att Göteborg eger en polis som tager reda på tjutvar lika bra som sjelfva mor i Kråkemåla, hvilken dock lärer ega öfvernaturliga medel till sin disposition i det afseendet. Han vände sig derföre till polisen, och många timmar hade icke förflutit innan Joh:s Andersson stod ansigte mot ansigte med en person, illa känd i polisannalerna, Severin Jeurling. -Detta var, trots mannens klingande namn, tjufven. Men Joh:s Andersson förvånade sig ej deröfver, ty han hade lärt af en riksdagsman att ett klingande namn lika ofta tillkännager en dålig medborgare som en orden hänges på en skurk. Nåväl, från sitt näste i Landalabergen, der han bodde lik en jättegam bland Cordillererna, hade Jeurling störtat sig ned öfver staden och dervid i sina klor huggit Anderssons döda tjädrar och orrar. Såtillvida var allt väl, ty näst att veta huru en olycka skall hjelpas är det en tröst att veta huru den tillkommit. Men just det väsentliga återstod: att skaffa reda på det stulna. Jeurling erkände att det varit han som tillgripit A:s fågel, och att han försökt utbjuda den. Då ingen likväl ville köpa den, hade han gömt undan den på något ställe. Hvar detta varit kunde han likväl icke minnas, ty han hade vid tillfället varit mycket öfverlastad. Trots allt letande har det varit lika omöjligt att återfinna tjädern och orrarne som det intill sista tiden varit att återfinna Kinck den äldres lik, och om Joh:s Andersson en gång återfår sitt vildt är det fara värdt att det är alltför ampert för att kunna förtäras ens af den på vildt af Åhaut gout mest begifne kalasälskande läckermunk).