I dag jemt för en vecka sedan afled här en 63-årig man, k. sekreteraren Philip Hebbe: vrett original, sade alla som sågo honom vandra på Stockholms gator, lång och rak, med snabba fjäderlätta steg, helsande förbindligt på några få bekanta, alltid egendomligt, men fint klädd, antingen i en fotsidd kamlottskappa, eller i en bonjour, hvars fason, likasom kappans och hattens med breda brätten, någon gång, men för mycket längesedan, troligen också varit på högsta modet. Huru önskligt vore det dock ej om hufvudstaden alltjemt hade många sådana originaler, hvilka så uteslutande som Hebbe lefde blott för att idka välgörenhet, utan anspråk på menniskors lof. Den verkligt behöfvande hjelpte han gerna, ofta frikostigt, alltid med omtänksamhet. På bestämda dagar inställde sig hos honom behöfvande, om hvars lefnadsförhållanden han gjort sig noga underrättad; de erhöllo dels lefnadsmedel som han låtit intöra från sin egendom Tynnelsö och hvilka han noggrannt fördelade, dels kläder som han låtit mot betalning törfärdiga, dels penningar. Ytterst punktlig i allt, vandrade han hvarje dag ut på bestämd tid, vädret måtte vara huru svårt som helst, och målet för hans vandringar, ofta till de mest aflägsna trakterna inom hufvudstaden, var alltid att besöka fattiga som behöfde hjelp. För många arbetsamma, men fattiga familjer betalte han hushyran. Unga vetenskapsidkare, som af sina lärare väl vitsordades, understödde han villigt och frikostigt. Omsorgsfullt undvek han tacksägelser tör den välgörenhet han utöfvade. IIelst ville han vara obemärkt. Den som skrifver dessa rader vädjade ofta till hans välgarenhet för armodets barn. Hebbes egendomliga väsende visade sig då. Tillåt mig lemna er adress på en mycket olycklig familj, som jag ber att få rekommendera. Med en viss sträfheti tonen svarade han: det ringa belopp som jag kan undvara är redan i det aldra närmaste taget i anspråk. Ursäkta således — — Nå ja, men mottag dock adressen, ifall — —. — Ja, men det tjenar sannolikt till ingenting. — Adressen mottogs. De fattiga besöktes snart af en herre som var så besynnerligt klädd, men som var så grulligt snäll. En stor sorg drabbade Hebbe. Såsom fidcikommissar e var han egare till ett magnifikt hus på Riddarholmen. Han var född der och hade inredt det efter sin beqvämlighet. För sammanbindningsbanan behöfdes en del af tomten och det stora stenhuset behöfdes för riksdagen, ty det gränsade intill f. d. Rikets ständers hus, som befanns för trångt. Hebbe förutsåg med bedröfvelse att hans egendom skulle inlösas af staten. Då egendomens värde och lösningspris skulle bestämmas efter den inkomst den lemnade i hyror, så beräknade han dessa så lågt, att ingen annan husegare skulle försarit på samma sätt. Hos honom uppstod icke den aflignaste tanke att gagnera på staten. Den losesumma han er