svarade. Det var tydligt att hon först ej kunde erinra sig denna sång. — Mitt hufvud var så förvirradt den natten, sade hon; jag var så utmattad, så olycklig; men vänta, jag minnes nu sången. Det var cn ballad, kallad Gamle Robin Gray. — Ja, Honoria, och den sången beskrifrer en gammal mans kärlek till en qvinna som var ung nog att vara hans dotter. Jag satt framför eldbrasan, försjunken i sorgliga betraktelser öfver dagens händelser — ty denna dag hade för mig varit en sorglig dag — då de klara tonerna af er sång smögo sig till mitt öra och väckte mig ur mina drömmar. Jag lyssnade till hvarje ord af den gamla balladen. Ehuru dessa ord länge varit bekanta för mig, förekommo de mig denna natt nya och främmande. En oemotståndlig impuls ledde mig till den plats, der ni i er hjelplösa belägenhet sjunkit ner. Från den stunden till den som nu är har ni varit föremålet för alla mina tankar. Jag har älskat er så innerligt som få män kunna älska. Säg mig, Honoria, har jag älskat förgäfves? Mitt lifs lycka darrar i vågskålen. Det är ni som skall bestämma om mitt lif hädanefter skall bli utan värde för mig, eller om jag skall vara den stoltaste och lyckligaste man på jorden. — Skulle min kärlek göra er lycklig, sir Oswald? — Outsägligt lycklig. — Då tillhör den er. — Ni älskar mig — i trots af olikheten i vår ålder? — Ja, sir Oswald, jag älskar och vördar er af allt mitt hjerta, svarade Honoria Milford. Hvem har jag väl