personlig fördel; hvilka således gerna spraka för ideen, men koncentrera allt på sig sjelfva och, heldre än att uppgifva personligheten för ideen, äro genast färdiga att uppgifva denna för personligbeten, sålunda nedsänkande mer och mer både iden och sin personlighet, så att de, såsom Stensgaard hos madam Rundholmen slutligen krypa under det krassaste småsinnes boja. Om vi sålunda än icke anse De Unges Forbund utgöra något direkt framsteg hos Ibsen, har han dock här kommit trån de mera abstrakta gestalterna Brand och Gynt in i det mera konkreta lifvet. Det är ej blott principer och ider, som här röra sig, utan äfven menniskor med kött och blod, hvilka dock blifvit genom den realistiska behandlingen alltför små, att kunna så tilltala, som om de framträdt i någon idealisk belysning. Inskränkande oss härtill, anmärka vi dock, au ett nytt verk af Ibsen alltid är en intres sant företeelse inom Nordens litteratur, hvilket gäller äfven för ifrågavarande lustspel. På samma förlag bar äfven utkommit den länge väntade andra delen af Omrids af den norske Poesis Historie, litereerhistoriske Forelesninger af L. Dietrichsen, hvilken omfattar vårt vestra brödralands litteratur från 1814 till den nya phas i dess utveckling, som betecknas af den riktning Ibsen, BjörnstjerneBjörnson, Magdalene Thoresen inledt och hvilken bebådar en ny morgon och en ny dag för Norges, för Nordens litteratur, ithy att deras inflytande äfven i Sverige och Danmark är omisskänneligt. — Förf. egnar i föreliggande del en omständlig redogörelse åt Wergelands och Welhavens skaldepersonligheter, deras strid och stora betydelse för Norges nationala kulturutveckling. Denna intressanta period börjar nu bli temligen bekant äfven hos Sveriges allmänhet, men är särdeles lifligt och åskådligt skildrad här af Dietrichsen och derför intresserande. På Forlagsbureauets förlag i Köpenhamn har utkommit andra häftet af den nya, prydliga upplagan af Holbergs Comoedier. På L. J. Hiertas förlag ha utkommit sluthäftena af Jakob Ärlig, roman af Fr. Marryat. På Sigfrid Flodins förlag i Stockholm ha: utkommit en tredje serie af Nalurvetenskaplig Boksamling af Å. Bernstein, omfattande en mängd mästerligt skrifna småtaflor ur Naturens sköte, hvilka vi särskilt förorda som en lärorik och fängslande julbok för ungdomen. Från Stockholm skrifves sistl. Tisdagafton i tillfällig korrespondens till Red:n: — -Klockan är tio slagen. Jag har nyss hemkommit från en festtillställning som i mycket närmada sig det komiska. Sångareoch musikkåren bland Stockholms skarpskyttar hade fallit på den iden att i afton göra Carl XII:s-statyn sin kompliment. Endast en tidning här, nemligen Aftonbladet, hade kurage att erinra om det olämpliga deri att å Carl XII:s dödsdag i Kungsträcgården åstadkomma en stor folksamling i mörkret, och med den nära till hands liggande verkan att uc der befintliga planteringarne skulle nedtrampasLämpligare vore att de fosterländska sångerna uppstämdes utanför Riddarholmskyrkan, inom hvars murar hjeltekonungens stoft hvilar. Men sångarskaran följde ej det goda rådet; den skulle visa sig sjellständig och skarpskyttebefalet ville eller kunde ej i den saken något åtgöra. Redan vid åttatiden strömmade stora folkmassor till Kungsträdgården, tagande plats omkring statyn och mellan gräsplanerna. Iljeltekonungens bild ble: nästan osynlig i den starka dimman. Stadens gaminer, alltid lifaktiga och vid god röst, förlustaut sig med det mest oharmoniska hurraskrän tills festen började. Ändtligen vid niotiden hördes från Norrbro bastrummans dån, vidare en marsch som mycket energiskt öfverröstades af de ändå högljuddare gaminerna. Sängarskaran tågade fram, omgifven af eti par dussin blossbärare. En förfärlig folkträngsen uppstod, då musici och sångare skulle arbeta sig genom folkmassan fram till statyn. Ändtligen börjaue sången. Det är möjligt att tonerna stego mot höjden, åt sidorna blefvo de föga hörbara, men desw mera hurraskränet som följde vid slutet af hvarje sång. Festen räckte ej länge; folket, missbelåtet att ha lockats ut för så litet, brådskade nu att komma hem och att komma derifrån, böljade fram åt olika håll, och stadens gaminer, hvilkas tid är så dyrbar, togo sig väg öfver gräsplanerna, lusteligt tumlande omkull öfver det låga stängselverket. Sädan var festen tecknad efter naturen. I morgon skall den dramatiskt-eatusiastiskt skildras i tidningarne. Vid början af tretiotalet skulle en högtidsfest firas vid universitetet i Lund. Stycke-skotte skulle absolut presteras. Tvä kanoner och nödig servis redvirerades. Kanonaden skulle verkställas under styckjunkaren Laurins ledning. Krutet utlemnades. Förtviflad öfver det lilla krutförrådet, som ställdes till hans disposition, utropade han till rector magnisicus Eberhard Munck af Rosensköld: Med så litet krut hörs ej saluten i staden. Gör också ingenting, svarade rektor, blott saluten blir förnimbar i stadens tidning!