— Af min röst! Flickan upprepade frasen som om den ej baft afseende på henne. — Kom, sade sir Oswald, ni är trött och illamående kanhända. Ni är rysligt blek. Kom till hotellet, skall i jag ställa er under värdinnans vård. Han gick och flickan följde honom långsamt, som om hon ej haft tillräcklig styrka ens för att tillryggalägga detta korta afständ. Det var något egendomligt i omständigheterna vid sir Oswalds möte med denna flicka och i det plötsliga intresse bon väckte hos honom — den ifriga önskan han kände att få erfara hennes föregående historia. Värdinnan på hotellet Stjernan blef något öfverraskad, då en af uppassarne kallade ut henne i förstugan der gatsängerskan stod vid sir Oswalds sida; men hon var alltför klok att uttrycka sin förvåning. Sir Oswald var en af hennes mest inflytelserika gynnare, och hvad han gjorde kunde knappt vara orätt gjordt. — Jag fann denna stackars flicka nyss på gatan i utmattadt tillstånd, sade sir Oswald. Hon har inga vänner och intet skydd för natten. Vill ni gifva henne husrum och se till att hon får omvårdnad, min bästa mrs Willet? I morgon torde jag kunna uttänka någon plan för att förskaffa henne en mer aktningsvärd ställning. Mrs Willet lofvade att taga vård om flickan. — Stackars varelse, sade värdinnan, hon ser fasligt blek och medtagen ut; jag är säker om att litet qvällsvard skall göra henne godt. Kom med mig, mitt barn.