Fran UTTLAndCL. Vi känna nu utgången af de syra omvalen i Paris. Kampen stod förnämligast mellan det demokratiska partiet och de radikalas: i I:sla valkretsen mellan Carnot och Rochefort, af hvilka den senare valts med 17,051 röster, eller c:a 1800 rösters majoritet gentemot sin motståndare; — i J:dje valkretsen var det väsentligaste intresset sästadt vid tvenne kandidater, sedan Ledru Rollin afträdt, neml. Cremieux, den gamle srihetskämpen, och PouyerQuertier, regeringens kandidat, och af dessa segrade Cremieux, som erhöll 20,489 röster, under det att den andre blott fick 9,676 röster; — i 4:de valkretsen sunnos många kandidater, eller rättare enigheten var här ej så stor. Bland kandidaterna må dock framhållas : blais-kizoin, som valdes med 11,811 röster, Allou, som erhöll 7,552, Brisson med 6,073 och de radikalas kandidat Barbes, hvilken endast fått ett underordnadt antal röster. Emellertid företer valet här ej absolut majoritet, hvarför omval kommer art ega rum. För absolut majoritet erfordras peml, att denna skall utgöra minst en fjerdedel af de afgifna rösterna, 11 å 12,000 röster, al de inskrifna valmännens antal; — i S:de valkretsen tunnos endast 2:ne nämnvärda kandidater, Arage och Felix Pyat, af hvilka den senare i sista timman afstod från kandidaturen, så att Årago här erhöll en betydande röstmängd eller 22,120 röster. Om vi undantaga Rocheforts val, ha det sansade tramåtskridandets vänner skäl att glädja sig öfver utgången af dessa val, hvilka dock ega en tillräckligt röd färg, tör att älven böra tillfredsställa jemväl långt framskridna demokrater. Demokraterna ha neml. segrat, och de radikala ha dragit ett kortare strå, än man vågade hoppas. Emellertid är Rochefort vald, och på honom skola väl de radikala nu koncentrera alla sina vidt svälvande förhoppningar. Man atvaktar med någon nyfikenhet, huru det skall gå vid edens afläggande inom kammaren, om Rochefort skall gå den eller icke. Antagligt är väl, att han skall göra det, emedan han var nog slug att för sin vägran uppställa vissa vilkor, hvilka ej förverkligats. De radikala bli numera blott 3 å 4 man starka i kammaren, ett visserligen tillräckligt antal för åvägabringandet at buller och larm, men likväl ej nog starkt att någonting förmå. Den ganska skarpt utpreglade demokratiska venstern med Jules Favre i spetsen står deremot ganska stark, såsom man ock kunnat beräkna, och skall bli desto farligare, ju längre kejsaren dröjer att omgifva sig med en minister, som är tillräckligt liberal, för att kunna vinna äfven en och annan medlem at venstern eller åtminstone i någon mån neutralisera dennas opposition. Vi afvakta med lätt förklarlig nyfikenhet underrättelse om, hvad intryck valets utgång gjort i sjelfva Paris. Från Fravpkrike föreligger för öfrigt ingenting nytt af intresse, hvilket är desto mindre underligt, som allt annat der under de sista dagarne varit trängdt i skuggan af valtrågan. Deremot erfar man från Italien en episod, hvilken ställer konung Victor Emanuel i en upphöjd dager gentemot de eländiga ultramontana intrigerna oeh sträfvandena. Det ur neml. bekant, att under konungens sjukdom ett ögonblick inträffade, då han sjelf var öfvertygad om, att han snart skulle gå hädan, hvarför han begärde, att man skulle gifva honom dödssakramentet. Man lät derför kalla slottspresten i San Rosario, men denne menade att han törst måste inhemta instruktioner hos erkebiskopen at Pisa: ty konungen är bannlyst af kyrkan. Med den skamliga samvetslöshet, som de ultramontana andliga visa mot döende, förklarade erkebiskopen genast, att man skulle afpressa den, såsom det troddes, döende konungen en bekännelse, hvilken romerska stolen sedan kunde begagna mot Italien. I enlighet här med uppmanade slottspresten på sin förmans vägnar konungen att desavuera hela sin regering och förpligta sig till att, om han blefve frisk, upphätva alla de lagar, som väckt det klerikala partiets misshag. Denna förklaring skulle dertill uppsättas skriftligen i tvenne vittnens närvaro. Härtill svarade Victor Emanuel: Jag har lefvat som en kristen i mina förfäders tro, och i de na tro är jag redo att dö. Såsom konung har jag jemväl följt mina föregångares exempel och gjort, hvad mitt samvete bjöd mig att såsom suverän göra för mitt lands bästa. Konungens fasthet gjorde så starkt intryck på slottspresten, att denne bröt mot sin förmans befallning och gaf konungen dödssakramentet. Urkebiskopen af Pisa blef häröfver ond på presten och begär