armar, och för en annans skull som var tillochmed dyrbarare för mig ån min ende bror — för den qvinnas skull som vi båda älskade och som gjorde sitt val mellan oss, i det hon valde den yngre fattigare brodern och till sin dödsdag bibehöll den äldres vördnad och tillgifvenhet. Jag älskade er mor, Reginald Eversleigh, och när hon inom ett år efter sin mans död äfven dog, svor jag att hennes enda barn skulle vara lika dyrbar för mig som en son. Jag har hållit detta löfte. Få föräldrar kunna finna tålamod och förlåta sådana därskaper som jag har förlåtit. Men min längmodighet är uttömd; min kärlek har tröttnat vid er hjertlöshet, hädanefter äro vi främlingar. — Ni kan ej mena detta, sir? mumlade Reginald Eversleigh. En ryslig farhåga uppstod hos honom — en öfvertygelse att hans onkel talade med fullt allvar. — Mina lagkarlar skola upplysa er om alla enskildheterna af det dokument jag talade om, sade sir Oswald, utan att fästa afseende vid brorsonens ord. Detta dokument skall tillförsäkra er tvåhundra pund om året. Ni har den militära banan för er och ni är ung nog för att försona det förflutna — åtminstone i verldens ögen om ej inför en högre domstol. Om ni finner ert regimente för dyrt för era förändrade tillgångar, skall jag ombestyra att ni får transport till ett linieregemente. Och nu, mr Eversleigh, önskar jag er en god morgon. — Men, sir Oswald — onkel — bäste onkel — ni kan säkert ej stöta mig ifrån er på detta kalla sätt — ni —