Rättegangsoch Polissaker. Rånhusrätten. Stöld från fartyg. Vi ha förut omnämnt huruledes en djerf inbrottsstöld Söndagen d. 17 sistl. Oktober blef begången å däcksbåten Concordia, från hvilkens tillasta kajuta en mängd klädespersedlar bortstulos. Såsom misstänkte för denna stöld blefvo för stöld straffade manspersonen Carl Aug. Hägg och förre kronoarbetskarlen G. Ad. Svensson häktade, hvarjemte skepparen Magnus Andersson från Lilla Edet, hvilken gifvit anvisning på rofvet samt sedermera försaldt detsamma, äfven blef inmanad i häkte. Vid de hållna undersökningarne, såväl i poliskammaren som vid rådhusrätten, har Hägg erkänt sin brottslighet, hvarem-t Svensson och Magnus Andersson på det bestämdaste förnekat all delaktighet i den begångna stölden. Flera vittnen hafva dock intygat att hvad Magnus Andersson beträftar denne forsält de stulna effekterna, hvarvid han gått till väga på sådant sätt att han omöjligen kunnat vara omedveten om deras oärliga åtkomst. Skepparen Olaus Öst och hans besättningskarl Carl Svensson hade köpt större delen af de stulna sakerna till ett pris som på långt när icke motsvarade deras värde, hvarjemte de, då visitation hos dem anställdes, helt och hället förnekade såväl att de köpt som innehaft det stulna. Ä Rådhusrätten afkunnade i Thorsdags utslag i detta. mål, hvarvid Carl Aug. Hägg dömdes för andra resan stöld i förening med inbrott till 9 månaders straftarbete samt medborgerligt förtroende under 7 år förlustig; skepparen M-gnus Andersson för snatteri att böta 40 rdr, hvaremot G Ad. Svensson emot sitt förnekande icke kunde till saken fållas. Såväl Svensson som Magnus Andersson skulle före sitt frigifvande inställas inför poliskammaren. Skepparen Olaus Öst och besättningskarlen Carl Svensson uömdes hvardera att böta 20 rdr för handel med misstänkt person. Hvad bresiljetra-stölderne beträftade kunde hvarken Hägg eller Svensson ådömmas något ansvar, då ingen bevisning förefunnos att fargtraet icke, såsom de uppgifvit blifvit uppfiskadt från sjöbotten. Stolder från jernvågen. Iluruledes sjömannen Joh. Aug. Abrahamsson och förre kronoarbetskarlen Nikolaus Jansson i sällskap med bätföraren O. Westerberg d. 2 sistl. Oktober, samt nämnde Abrahamsson och förre kronoarbetskarlen Aug. Andersson natten mellan d. 10 och 11 samma måvad gjort påhelsningar vid jernvågen och derstädes tillgripit 4 smältstycken och 7 jernstänger, hvilket varit deras mening att försälja, men dervid alla utom Westerberg, som hållit sig undan, råkat i rättvisans händer, ha vi förut omtalat. Dessutom hade Abrahamsson och Andersson samma natt de begått jernstölden gjort påhelsning hos ett par fiskhandlare och hos dem tillgripit ett parti fisk till 6 rdrs värde, som de sedan sält till en skeppare för 1 rdr, hvilken samma de broderligen delat. Vid ransakningstillfällena ha Abrahamsson och Jansson erkänt att de begått stölderna, hvaremot Andersson, som ehuru blott ett par och 20 år gammal redan hunnit förskaffa sig en temligen vidlyftig meritlista öfver små och stora felsteg, begångna i strid mot lagar och förordningar, på det bestämdaste nekade såväl för delaktighet i som vetskap om stölderna. Den ifrågavarande natten hade han af Abrahamsson blifvit tillfrågad om han ville hjelpa denne att ro en båt som låg i Vallgrafven, och då han icke var hindrad af annan sysselsättning, tyckte han att han så gerna kunde göra Abrahamsson den tjensten. I båten hade han sett några jernstänger liggande, men med dem hade han icke haft den ringaste befattning; fisken visste han ej heller att Abrahamsson åtkommit på oärligt sätt, hade ej heller varit med och försält den, hvilket senare dock flera vittnen intygade äfvensom att Andersson af skepparen emottagit penningarne. I Thorsdags afkunnades af rådhusrätten utslag, hvarvid Joh. Aug. Abrahamsson dömdes för första resan stöld till 4 månaders straffarbete samt 5 års förlust af medborgerligt förtroende, och förre kronoarbetskarlen N. Jansson likaledes för första resan stöld till 2 månaders straffarbete och 5 förlust af medborgerligt förtroende, hvaremot förre kronoarbetskarlen Aug. Andersson emot sitt förnekande icke kunde till saken fällas. Mordhranden i banliden. Denna brand, hvilken som bekant inträffade d. 23 sistl. September, har gifvit anledning till en mängd förhör såväl i poliskammaren som vid rådhusrätten. Skräddaren Anders Eriksson aflade inför poliskammaren, som det tycktes, en öppen och sanningsenlig bekännelse, men har sedermera vid rådhusrätten gång på gång ändrat densamma, så att han slutligen för dem som satte tro till hans många historier, framstod såsom en martyr; tyvärr betviflades dock hans oskuld af de flesta. Sågaren Anders Jakobsson, förre egaren af huset hvari elden var anlagd, har från början till slut på det ihärdigaste nekat såväl för delaktighet i mordbrandsanläggningsplanen som för vetskap om hvem som anlagt densamma eller för hvems räkning detta skett. Slutligt utslag afkunnades i Thorsdags af rådhusrätten, derrid Anders Jakobsson, som, ehuru allt skäl förefinnes att han verkligen varit delaktigt i mordbrandsanläggningen eller derom föranstaltat, mot sitt eget förnekande och då full bevisning om hans brottslighet icke funnes, blef från ansvar frikänd. Anders Eriksson hade visserligen blifvit förvunnen att ha anstiftat mordbranden samt äfven, sedan den misslyckats, vidtalat ynglingen Aug. Sköldberg att göra en ny anläggning, men då denna senare icke blifvit utaf, kunde Eriksson icke till saken fällas. . Såväl Jakobsson som Eriksson skulle före frigifvandet inställas i poliskammaren, som, med anledning af hvad mot dem förekommit, förelade Jakobsson att inom en månad skaffa sig laga försvar för undvikande att i annat fall blifva dömd till allmänt arbete, samt beslutade att Eriksson, som icke vore härstädes skattskrifven, skulle till kgs bfhde öfverlemnas. En stockholmare på äfventyr. Sockerbagaregesällen Carl Sam. Pihlblad, en gargon af det muntrare slaget, hade troligen ledsnat pä lifvet i sin födelsestad Stockholm, hvarför han otacksamt nog lemnade densamma åt sitt öde och begaf sig ut på vandring samt anlän e slutligen till vår goda stad, hvilket hände i början af Augusti månad d. å. Pihlblad hade icke väl kommit i land förr än han, för att på ett värdigt sätt fira sin landstigning i rikets andra otagd — 1 SL ND — —