matisk produkt blifvit så välvilligt mottagen både af publiken och kritiken som Evas systrar — een interiör, som den anspråkslöst benämnes. Den har gjort mycken lycka på Dramatiska toatern och icke uppväckt någons jalousi. Recensenterna hafva varit beundransvärdt samstämmiga; de ha icke jemte berömmet fogat ett enda men. Den unge författaren har en vacker lefnadsbana, om han framgent såsom hittills vårdar den heliga elden som blifvit honom beskärd. Han är lefnadsglad och finkänslig, och han eger den belefvenhet, som pryder alla. Jag föreställer mig att den framgång som Evas systrar rönt skall verka godt på våra andra unga dramatiska författare och mana dem att i sina arbeten alltid anslå en god ton. Publiken sätter derpå värde — den bildade åtminstone. Mindre teatern under hr Hafgrens ledning tyckes taga upp sig, och om den än icke skördar guld och lager, så slår den sig dock fram och undviker frestelsen att ockra på en förskämd smak. Fru Bergström är utan tvifvel för denna teater en god acqvisition. Hon var publikens gunstling, och blir det troligen i ändå högre grad, nu sedan hon en tid varit bortrest anda till Göteborg. Jag vet icke om ni mottagit ett nyss utkommet arbete med den lockande titeln: Minnen från en resa i Sverige. Stockholm och Stockholmarne I. Det är ett singuliert arbete, skrifvet i franskt manår, en serie af kåserier af en bekant publicist, som lärt konsten i Paris. Flera teckningar äro förträftliga, men man spårar der tillvaron af ett fullt utbildadt kotteri, hvars sträfvan går ut på att tillverka celebriteter, en reminiscens af den orden, hvars statuter Dahlgren utarbetade och hvilken orden skulle hafva till sitt ändamål ömsesidig förgudning; till hufvudgrundsats skulle nämnde orden taga: hvarje medlem at denna orden är ett snille, alla utom den äro nöt, men förvandlas genast till snillen då de i vår orden intagits. Christian Berwald, den gamle konsertmästaren, gick till hvila i Fredags, 71 år gammal. Då den starkt byggde och reslige mannen alltid långsamt och oftast ensam vandrade fram på hufvudstadens gator, anade välingen, som ej kände hans födelseår, att han hade öfverskridit semtitalet. Han egde, liksom brodron Franz Bervald, en starkt utpräglad ka: rakter: begge voro orginella, nästan originaler, den förre mäktig af starkare uttryck än den senare; begge for sitt egendomliga åskådningssätt at litvets företeelser alltid intressanta att ähöra. De båda bröderna erkände hvarandras förtjensfer, visade hvarandra stor tillgitvenhet, försvarade hvarandra ifrigt — men då de sammanträffade dröjde det ej länge förrän de kommo i en brinnande dispyt, skildes åt som ovänner, för att dagen derpå åter sammanträffa Åsom om ingenting hade händr. Göran.