prestens bildning. Skolkunskaperna äro tydligen de första stegen på bildningens bana; deras inhemtande är, för att tala bildlikt, de första försöken med spade och plog på menniskoandens ännu ouppodlade fält. Att identifiera skolkunskaper med yrkesskicklighet är helt visst i allmänhet ett särdeles stort misstag, liksom hvarje sträfvande att bringa dem derhän, att de, mer än nödigt är, blifva det. Liksom ögat otvifvelaktigt är det bästa sinnet, är förmågan att tänka en bland menniskoandens bästa gäfvor. Att dana och väcka till lif de menskliga förmögenheterna och framför allt tänkandet är skolundervisningens uppift. Ett väl odladt fält, som i sig eger någon kraft, san med hopp om god skörd mottaga nära nog hvad slags sådd som helst. Skolkunskaperna såväl som kunskaper i allmänhet, inhemtade för deras egen skull, hafva otvitvelaktigt detta beredande, odlande inflytande; yrket deremot fordrar blott en eller flera färdigheter. Nog har väl t. ex. inhemtandet af matematikens lagar, dels genom det vetande de innefatta, dels genom den ansträngning af alla menniskans hufvudförmögenheter ett sådant inhemtande fordrar, en mera bildande betydelse än t. ex. fermetet i hufvud och hand med afseende på den siflerräkning det praktiska lifvet fordrar. Ålla de ämnen skolan fordrar hänvisar lärjungen direkt eller indirekt till menniskoandens natur och utveckling, framställa för honom årtusendens erfarenhet derom. Det är just insigt i menniskoandens natur och kraf, som H.-T. af presten fordrar. Kunde individen, innan den tillträder sitt värf, i lika eller högre grad än tidehvarfven gjort, på praktisk väg, genom egna observationer eller experimenter, inhemta kännedom i dessa stycken, då vore vi ju straxt på det klara. Att detta ej i allmänhet låter sig göra, vet IL-T. ganska väl. De få utomordentliga personer, som i detta hänseende framstått, hafva sjeltva varit de första att erkänna och rekommendera de studier här äro i fråga. Detta vilja vi minnas, att IL-T. sjelf en gång framhållit med afscende på Franklin. Gifves det då ingen annan väg till någon grundligare allmän bildning i vanliga fall, så synes IL-T., i kraft af sina egna fordringar på prestexamen, böra konseqvent yrka, att den, för hvilken bildningens grunddrag äro svåra att inhemtar, är svår att använda på den bana, som är i fråga. Gäller det åter en verklig förmåga, en autodidakt, så torde de svårigheter, som stå emellan honom och målet, icke nödvändigt behöfva besegras genom dispensen, hrarken den som beror på lag eller nåd. Vid det kategoriska påståendet, att examina icke äro pröfvostenar för kunskaper, må det tillåtas oss bedja II-T. upplysa allmänheten hvarföre. Om de gamla yrkesprofven icke voro bevis på yrkesskicklighet, låg detta möjligen uti deras bristfälliga organisation. Skulle det icke vara möjligt för personer med grundliga insigter i någon viss riktning att i hufvudsak behörigen pröfva en annans? Utföres en sådan åsigt konseqvent, skulle man möjligen också kunna sluta, att t. ex. en afoch tilltradessyn har intet värde 0. s. v. Vi hafva alltid föreställt oss, att IL-T. polemiserat emot ortodoxien och dermed beslägtade riktningar. Med ens öfverraskas vi af betonandet af det presterliga sinnet, att den enfaldige är beskärdt fatta sanningen ... vissare än den klyftige o. s. v., hvarigenom H.-T. i någon mån ställer sig vid sidan af Mäktaren. Det grundegendomliga hos ortodoxien och dess fraktioner torde vara, att de fasthålla en fullkomligt ordtrogen tydning af den hel. skrift och förneka förståndet i dessa stycken den betydelse, det eljest vid förvärfyandet af mensklig kunskap eger. Den mot tidens bildning reaktionära riktning, som mest öppet och bjert ordar om det presterliga svinnet, är otvifvelaktigt i det nyss antydda hänseendet såväl som i alla andra frågor af vigt inom dessa områden lika om ej mera ortodox än den egentliga statskyrkan. Är II.-L:s åsigt detta partis, så torde böra besinnas, att det icke går an att tyda skriften ena gången bokstafligt och andra icke bokstatligt. Är åter H.-T:s mening en annan, så synes oss dessa yttranden mindre välbetänkta, ty allmänheten kan knappast fatta dem sägom ironi. En stor och i allmänhet human tidning har i vår tid ett ofantligt inflytande. Den delar i väsentlig mår den makt öfver sinnena. som presten hade för ett århundrade sedan. I en tid då folket sjeltt ända ned i de hittills mest likgiltiga sferer ropar efter kunskap och gör derför stora ansträngningar i tid och penningar, bör tidningen allvarligt uppfatta sin stora mission att leda rörelsen i riktigt spår. Det gäller generationers väl eller ve, frihet eller förtryck i andligt och väsentligen äfven i kroppsligt hänseende. Den ännu unga, med rätta af nationerna varmt omhuldado tryckfriheten skall, om hon inleder tolken i misstag, strängt dömas af historien. Allmänt bekanta äro de kyrkliga åsigterna hos de personer, som från Galilei intill den såsom det synes oss af H.-T. varmt omhuldade Humboldt i väsentlig mån gått i spetsen för den utveckling, i hvilken vår tids bildning har sina egentliga rötter. Helt visst gifves intet bättre medel att hindra förverkligandet af massornas sträfvande efter denna bildning, än att personer med ringa psykologisk insigt legitimeras att nära nog efter godtfinnande uppröra folkets i grund och botten ädla sedligt-religiösa känslor. Den prest, som i vår tid skall uträtta något verkligt godt, lemna verkliga bidrag till den så nödiga pånyttfödelsen af den slappade sedliga kraften, måste vara i någon mån vuxen att utjemna den klyfta, som skiljer den ensidigt verldsliga bildningen från den ensidigt religiösa. Härtill fordras insigt icke mindre i den ena sidans lyten och fördelar än i den andras RKonsegqvent borde mycket omfängsrikare studier yrkas på preaten. IIittills gör han väsentligen blott bekantskap med den ena sidan, den religiösa. Skulle H.-T:s redaktion anse denna ringa uppsats värd någon granskuing, emotse vi med visshet, med anledning at denna tidnings erkända sanningskärlek och humanitet, att granskningen kommer att röra sig med skäl och motskäl och icke med innehållslösa fraser. S. Ehuru vi sjelfva uttalat oss i denna sak i närmaste öfverensstämmelse med ofvanstående insända uppsats, ha vi likväl icke ansett oss böra vägra plats åt densamma, emedan vi särskilt ha oss bekant, huru deita ämne, som i nnebär en vigtig principfråga, ganska mycket m—NA mm 1 .