101 fu hj OC gochefort tager sin ed tll Kejsaren på Att sättet, huru skall folket då kunna lita på de eder, som ban aflägger till detsamma, på hans högtidliga löften om, att ban vill bli republiken trogen och offra den sitt lif? Ledru Rollin kommer sannolikt ej heller att bli vald. Han har visserligen emottagit kandidaturen och utfärdat till valmännen ett manifest, men detta gjorde ingen lycka. lUn komitå af radikaler utsågs, bland dem Rochefort, hvilken afrest till London, för att förmå honom att begifva sig till Paris och der upp träda som kandidat, emedan hans val annars kunde gå i qvaf och de radikala förlora. Han bar likväl ej kunnat förmås härtill, utan svarat, det han, först sedan han blifvit vald, vill komma. I sin nöd har komiten uppgifvit honom och i stället vändt sig till Louis Blanc, som dock är en för betydande talang och för ståndig karl att vilja alliera sig med sådana ultras som Flourens och Rochefort. Sannolikt skall han ej emottaga anbudet, isynnerhet som de hyfsadt radikala, med -Åvenir Rational i spetsen, nu uphställa den gamle frisinnade Cråämienx i det valdistrikt, der Ledru Rollin var tillämnad. Att Frankrike ej gör någon förlust i Ledru-kollins aflägsnande, framgår bl. a. af han ofvan nämnda manitest, i hvilket uttalas följande sällsamma satser: Parlamentarismen söker att följa efter kejsardömet, som sjunger på sista versen. Med parlamentarismen förstår jag det parti, den kast, den aristoKrati. under hvars herravälde landet i aderton ur arit förstenadt, mellan ett dubbelt gy ckelspel: hemlighetsfullhet om sväfvande farhågor, tystnad ned uttörda fakta... Talrik är dess här af rika privilegierade, och dess anförare äro bedragare. Om solket cj kunde komma med sin allmäktiga intervention, skulle ställningens sanna sara ligga i parlamentarismen. IIuruaskall man undvika denna fara? .. sk ky hö tv Dp: G ej 5! Jag har gjort den erfarenheten, att intet kan uträttas för folket, om man icke lemnar detta enerrerande konslitutionela system och ingår på de absoluta principernd. De radikalas tvenne andra kandidater äro Barbes och Felix Pyat, emot hvilka ställa sig Emanuel Arago och Glais Bizoin bland andra. Barbes är en svärmare, som deltagit i sammansvärjningar mot Ludvig Filip och tillbragt många år i fängelse. Han omtalas all tid med aktning, och hans anhängares benn dran för honom gränsar nästan till asguder:; men hans politiska idcer äro ytterliga. Om han fioge makten, skulle han at lutter menni skokärlek dränka Frankrike i blod. Då soLialister och anarkister d. 15 Maj 1848 sökte att spränga den nyligen valda konstituerande församlingen, förordade Barbes midt under tumultet, att en skatt al 1000 millioner francs skulle läggas på de rika. Det är hans fixa idå, att man endast genom utplundring kan afhjelpa pauperismen och höja arbetareklasserna. Han vill göra de rika fattiga och de fattiga rika, fastän ban naturligtvis enligt detta system, genast måste göra om det igen. Barbös måste vandra i fängelse, och det var kej sardömet, som oaktadt hans protester försatte honom på fri fot, hvarefter han frivilligt gick i landsflykt. Felix Pyat vann genast efter Februarirevolutionen stor popularitet, hvarför han i öfrigt mera hade en skådespelare, än sig sjolf att tacka. Det var då ett mode i romaner och teaterstycken, att proletärerna skildrades såsom rena dygdemönster, såsom englar i trasor, under det att alla bättre lottade i samfundet gjordes till kältringar och skurkar, hvilka höjt sig öfver hopen genom skamhga medel. Felix Pyat offrade villigt åt desa mode för dagen och skref sitt bekanta stycke Lumpsamlaren, der man ser hjelten komma in med sin korg på ryggen och genomgå in nehället. Straxt etter Februarirevolutionen fick skådespelaren, den berömde Lamaitre, den idGden att draga fram en krona bland det andra skräpet, som han plockat hop ur smutsen, och detta intall gjorde ofantlig lycka. Ifrån denna stund var Pyat en bekant siorhet och invaldes i konstituerande törsamlmgen. Sedan måste han såsom medlem af lagstittande församlingen dela lika öde med Le: dru-Rollin och under republiken vandra i lands flykt. Såsom landsflyktig har han gjort sig bemärkt genom de vildaste revolutionära mavitester, i hvilka ej sällan uttalades uppmaningar om att mörda kejsaren, för hvilket ändamål han äfven utlofvat 50,000 fres. Icke desto mindre blel han arresterad d. 15 Aug. Efter sin återkomst till Paris har han i Rappel skrifvit en mängd vilda artiklar, i jemjörelse med den socialistiske aposteln Fouriers lärosatser äro mönster af klarhet. Kronprinsessan af Italien har fått en son, hvilken erhållit titeln af prins af Napoleon Folket jublar öfver denna händelse. Äfven i Venedig skall hållag ett möte emot det ekumeniska mötet i Rom. Man tajur om liknande möten, hvilka skola hållas älven i några andra städer. Man vill borttaga alla de kyrkliga högtidsdagarne med undantag al de fem, som äro bibehållna i Frankrike och Piemont. AA