rande betänkliga förhållanden? Skall hon undertrycka och tillbakatränga sina motstådare och använda större myndighet? Nej! och återigen nej! Det skulle blott vara att förspilla allt. Det liberal. programmet är i sjelfva verket äfven det konservativa. Fn -konstitutionel monarki, inskränkt genom kamrarne; decentralisation, förminskning af regeringens inblandning i förvaltningen i en kraftig organisation af kommunerna och departementen; ett frikostigt understöd al konst, vetenskap och kolonisering; en fredlig utrikespolitik, som afstår från alla territöriala utvidgningar, ett förständigt ordnande af under ningsväsendet; bildandet af en folkvald första kammare, som skall representera de olika intressena: ett successivt särskiljande af kyrka och stat; fullständig föreningsoch religionsfrihet — i dessa satser innehälles, hvad som kan ernäs och genomföras, då man lugnt betraktar saker och ting. Man kan på visst sätt kalla det en botoch penitenspolitik. emedan den är ett erkännande af, att man för ögonblicket mindre bör söka att bekämpa och tillbalar Jet tränga, än att leda de revolutionära krafterna. förefaller mig ofta, som om den franska national dan genomgår ett slags fasta eller sutte på poli diet. Den hållning, som nu lämpar sig för oss, är en förnuftig mans, hvilken måste försona ungdomssynder, eller en vandrares, som beslutar sig för at: på långa omvägar uppnå en höjd, som han trott sis kunna med ett djerft språng bestiga. IIufvudstade revolutioner ha ej fört Frankrike till målet; vi m ste försöka andra, mödosammare och anspråkslösare vägar. Ingen beundrar och älskar mer än jag denna lifvets och tankens underbara medelpunkt, som kallas Paris. Det är, om man så vill, en sjukdom som den, hvilken frambringar perlan, en kostelig och utsökt hypertrophi. Paris är grunden till och berättigandet för Frankrikes tillvaro. Det är härden för ljus och värme, kanske äfven för en viss moralisk upplösning, men det är i alla händelser ett drifhus, i hvilka uppväxa blommor af utomordentlig fägring och sällsynthet. Det är Frankrikes pris och ära, att det vet att bibehålla denna ständiga utställning a: sina dyrbaraste alster; men man bör ej dölja för sis sjelf, till hvad pris detta resultat måste köpas. Huivudstäderna hopa, men producera icke. Man bör cj i det man öfverflyttar det onda på landets öfrig: delar, drifva saken dithän, att Frankrike ömsom blir ett hufvud utan kropp, eller en kropp utan hufvud. aris ovilkorliga poliliska öfvervigt måste upphöra Provinserna ha hittills erhållit tvenne saker från Paris: revolutionerna och regeringen; men provinserna börja hysa samma ovilja och antipati mot dem båda. Demokratien i Paris förmår, så länge den star allena, icke att uträtta eller grundlägga något varaktigt. Om man ej tager sig i akt, skall den leda till periodiska utrotningsstrider, hvilka äro mycket olycksdigra för Frankrike. ÄÅ andra sidan år den parisiska demokratien ett nödvändigt ferment, ett Jäsningsämne, utan hvars medverkan Frankrikes lif skulle förlora smak och friskhet. Den sista valperiodens allmänna möten i Paris ha tyvärr bevisat demokratiens fullständiga brist på egentlig politisk anda. Demokratien var herre öfver hela terrängen, men satte blott en täflan i paradoxer på dagordningen. Kandidaterna ha låtit sig ledas vi den stora mangdens rop och fordringar, och de ha :i sjelfva verket endast valts eller förkastats i förhållande till sin deklamationsförmäga. En hofsam mening har ej kunnat komma till ordet. Paris känner icke det politiska lifvets tomma hufvuddygder: tålamod och konsten att glömma. Det liberala partiet i Frankrike lider dessutom af ett hufvudfel: det har ej insett, att hvarje politisk byggnad måste ha en konservativ basis. I England här upprättandet af en solid statsbyggnad först varit möjligt, sedan det radikala elementet uteslutits, en uteslutning, som med ett slags raseri genomdrefs å de högre klassernas sida. I politiken kan ingenting vara säkert och varaktigt, om man ej kan förmå de tunga och solida elementer inom folket, hvilka äro nationens barlast, till att ansluta sig till den framåtskridande utvecklingen. Det liberala partiet af år 1830 i Frankrike trodde sig ha vunnit en stor seger genom att borttränga det legitimistiska partiet. Men just detta partis tillbakadragenhet eller fientlighet är ännu idag en stor olycka för Frankrike. Den legitimistiska aristokratien har dragit sig tillbaka från det offentliga lifvet och nekar samfundet, hvad den är skyldig detsamma: ett förnämt och ädelt liss förebilder och typer, högsinnadt skydd af konst och vetenskap, en prägel af all var, blandad med smak och skönhetssinne. IIvad man med rätta förebrår en stor del af det franska samfundet, är brist på upptostran, förkärlek r det vulgära, okunnighet i konsten att lefva vackert och ädelt, en blaserad tråkighet, brist på vördnad, en nästan barnslig snålhet och karghet i provinserna. Allt detta har sin grund deri, att personer, hvilka äro skyldiga landet typerna af en adel, som med en af alla erkänd autoritet utfyller de höga ställningarne i samhället, draga sig tillbaka från det oflentliga lifvet och stänga sig inne för sig sjelfva. Sjelfva de nordamerikanska fristaterna ha denna för hvarje samfund oumbärliga basis i sina religiösa minnen och i de klasser af stolta, allvarliga och eftertänksamma borgare, hvilka vid uppförandet af hvarje politisk bygnad äro de egentliga grundstenarne; allt öfrigt är sand; man kan ej bygga något fast och varaktigt deraf, huru mycket själ och hjerta som än annars kunna vara med i spelet. Vi stanna för dagen här och ekola i morgon meddela slutet af denna så märkvärdiga artikel, af hvilken man i hvarje land kan ha mycket att lära och hvilken nu sörtjenar desto större afseende, som Frankrike synbarligen undergår en omskapning, hvilken med den mest spända uppmärksamhet följes af den öfriga europeiska verlden, som väl vet, att på Prankrikes lugn och inre styrka beror så nycket för folkens frihet och utveckling. Man erfar nu, att den väldige stormaren st det franska kejsardömet, opinionens gullsosse Henri Rochefort förut varit medlem a! samma kejsardömes hemliga polis. Rege ImK lfemer, Constitutionnel skrifver härom: Hr Rochefort är eder Mirabeau. Den staccars Rochefort; han var så förträfflig på sis lats i regeringens byråer. Förvaltningen, om då hyste en särskild välvilja för honom, ade i gratifikation särskilt gifvit honom en nnu större lön, än hane funktioner annars in sragte, neml. 5-6,000 francs om året. Hans amrater i ÅFigaro skakade visserligen på m R