Österrike, som redan 1814 CHddaSL IDE vålUH. kunde rycka Cattaro från montenegrinerna, måste år 1838 tämja deras drift att framtränga till Adriatiska Hafvet med ett litet fål tåg och såg åren 1848 och 1849 svarta Bergeus söner förstärka de upproriska i Dalmatien. — Österrike skulle haft lätt att förstå sin uppgift i afseende på Montenegro. Den riktiga politiken var här klart angifven. Man borde gifvit turkiska regeringen allt bistånd till landets fullständiga underkastelse och verkat derför, att den onyttiga staten Montenegro försvunne från kartan. IIvad gjorde man i stället? Man understödde montenegrinerna i deras strider med turkarne genom att lemna dem krut, vapen och penningar, ja, man tillslöt båda ögonen, då boccheserna, hvilka hemma voro befriade från all militärtjenst, lupo öfver gränsen, för att hjelpa sina stambröder att skära halsen af turkar. Ej nog härmed, Österrike ställde sig tvenne gånger öppet som en sköld för det hotade Montenegro. Vi räddade det år 1853 från Omer Paschas vapen och förhulpo det 1862, då turkarne stodo framför Cettinje, till ev gynnsam fred, Hvad var det, som dref vår regering till sådana misstag? Först och främst tvungna att ersätta det ryska inflytandet i Montenegro med det österrikiska ... Anmärkningsvärd är isynnerhet den öp penhet, hvarmed Östorrike nu erkänner Tur kiets öfverherrskap öfver Montenegro, hvilken röfvarestat också endast består derigenom, att makterna ej vilja göra vära kristna bröderder underdäniga de hedniska turkarne. Au folkets utveckling till frihet ingenting vinner på, att det är ett eget furstendöme, framgå: bl. a. af den af furst Danilo år 1855 införda författningen, i hvilken det heter: Furstenperson är helig; den, som talar illa om hononoch hans handlingar eller angriper hans karakter, blir skjuten! Om derför Montenegra blir indraget, så skall Europas lugn derpå endast kunna vinna. Det är väl antagligt, at: Ryssland skall motsätta sig det; men det betyder väl föga, emedan det ej skall skrida t.l. ytterligheter. På ett annat håll väcker konung Victor Emanuels plötwsligt inträffade sjukdom, hvilker skall vara betänklig, stor oro. Och detta ar helt naturligt, emedan hans möjliga bortgång just nu, så att säga dagen före det okumeni ska mötets öppnande i Rom, hvilket till sin inre halt är fientligt mot Italien, skulle kunnu bli af de betänkligaste följder. Vi hoppas innerligt, att sjukdomen må taga en bättre vändning; men motsatsen kan dock inträffa — och hvad då? Italien skall i sin kronprins få en ny konung; men Victor Emanuels namn är en fana, som sammanhåller, hans sons ör det ej ännu, och det presterliga utsädet ka: lätt i ett obevakadt ögonblick framkalla fu: liga splittringar. Det skulle nu vara ett led samt streck i kejsar Napoleons politik, hv:l ken synes vilja begagna just det ekumeniskamötet till att genomföra sitt löfte om attgöra Italien fritt till Adriatiska Hafvet. Times påpekar neml. i en antaglige. inspirerad ledande artikel, att Napoleon strä: var för alt påfven skall upphöra att vara en italiensk furste. Genom sitt förslag om en förändring i det hel. kollegiets sammansätt ning, hvilken skulle beröfva detsamma desitalienska karakter, gaf kejsaren en tydlig vinh om, att påfvedömet skulle upphöra med at vara en italiensk svveränitet. Icke så sou: att detta skulle på något sätt behöfva inne bära den påfliga stolens förflyttning från den eviga staden. Med vilkor att den romeskkatolska hierarkien afstode från den verldslig makten, kunde densamma ännu tillåtas att hu sitt högqvarter i Rom, der alla de nationer, som erkänna påfvens andliga supremati, kunde mötas såsom på en gemensam botten. Dess fasthängande vid det blotta skenet af verlds lig makt har ej allenast bragt pälven, utan hela kyrkan i en skef ställning. Det är icke blott det hel. kollegiet, utan hela episkopatet, som måste inskränkas till billiga proportioner. Om, såsom kejsar Napoleon tänker, der äro för många italienska kardinaler, äro der äfven för måyga italienska biskopar — för många för det italienska konungarikets välgång och framåtskridande, men ock för många för hela kyrkans frihet och värdighet. Genom att for härdt bita sig fast vid jordiska ting, blef påt vedömet ett folks monopol, hvilket ingalunda var det allvarligaste, frommaste, eller ens det mest moraliska. Katolicismens olycka har varit dess romanisering. Under förevänning alt, att Rom skulle tillhöra alla de romaniska nationerna, har man kommit derhän, att alla romaniska nationer tillhöra Rom; att hela den katolska verlden böjer sig tör det romerska eller italienska prestdömet, för de minst aktningsvärda, det mest korrumperade af hela det katolska presterskapet. Vare sig att kejsar Napoleon framhärdar i sitt förslag eller icke, vare sig att frågan framlägges för det ekumeniska mötet eller hänskjutes till någon annan myndighet, måste denna färändring i förhållandet mellan kyrkan och Kom genomförag Kyrkan måste frigöras från Alaämnlgt