parne och uttryckte sin tillfredsställelse ge sätt försummades, skrek det häftigt tills des3 C(177 14 —11 OR insektshåtven och öppnade dess skimrande vingar, hans hjerta började häftigt klappa och blodet rusade till hufvudet, och säger han, jag kände mig närmare att svimma än jag gjort vid fruktan för en plötslig död. Och liknande känslor tattade honom då han under en senare del af sina resor fångade ett exemplar af ornithoptera poreidon, med vingar som äro sju tum långa tvärsöfver, äro färgade i glänsande svart och lysande grönt samt har en gyllene kropp och ett karmosinrödt bröst. Mr Wallace egnade synnerlig uppmärksamhet åt experimenter med orang-utangen och paradisfågeln. Den menniskolika apan (sinia satyrus) finnes blott i vissa distrikter på Borneo och Sumatra. Det är ett djur med en oerhörd styrka, men fullkomligt oskadlig ifall den icke angripes. Den lefver nästan helt och hållet på frukter och undviker icke menniskans närhet. Det var måhända nödvändigt att törsäkra sig om några få exemplar af denna apa, eljest skulle utan tvilvel mr Wallace, hvars instinkter snarare äro jägarens än vetenskapsmannens, gerna ha undvikit att förorsaka ett så oskadligt djur onö diga plågor. Mias, såsom infödingarne kalla orang-utangen, är utomordentligt seglifvad, och mr Wallace är synbarligen icke en första klassens skytt. Sålunda läser man icke med tillfredsställelse utan snarare med afsmak om en af dessa apor, hvilken blef vid lif och och sökte att bibehålla sin plats på en skuggrik gren sedan båda dess benpipor blifvit alskjutna, höften och nedra delen af ryggraden alldeles krossade och tvenne kulor plattats i dess hals och höft, och om en annan som med stor lätthet klättrade upp i ett träd, se dan en kula inträrgt i den lägre delen af un derlitvet och gått längsigenom kroppen samt krossat en af halskotorna, hvarefter den stannat tillplattad i tungan. Vi äro glada att komma öfver dessa scener af grymt slagtande och stanna vid mr Wallaces humana försök att uppfostra en ung mias. Detta lilla djur letde i tre månader i hans ego och synes ha behöft ungefär samma vård som ett barn. Då den bars på armarne och ansades om var den lugn, men då den lades ned för sig sjelf bör jade den skrika som ett barn. Mr Wallace lät göra en vagga för djuret och tvättade det morgon och afton, torkade det med en handduk samt kammade och borstade det, hvilka operationer gjorde det stort nöje. Han födde det med en sked, och om födan icke var i dess smak, blef det mycket förbittradt; smakade åter födan bra slickade det sig om läpnom de mest besynnerliga grimacer. Då det lemnades smutsigt, hungrigt eller på annal klagomålen blefvo afhjelpta. Om ingen fanns i huset eller man icke brydde sig om dess skrik, så teg det en stund, men började genast åter ännu hårdare, så snart det hörde fotsteg. Brist på dess naturliga föda och den ovanliga inspärrningen gjorde snart att det lilla djuret tvinade bort och sålunda förhindrades mr Wallace från att fullborda dess uppfostran. — Af de aderton arter af paradisfåglar, som äro bekanta och af hvilka mr Wallace sjelf har upptäckt den ena, känner man att fjorton bebo Nya Guinea och endast få bland dessa ha blifvit lefvande sedda af europber. Deras skinn beredas af infödingarne i det inre af landet och sändas till kusten. För närvarande är det omöjligt att intränga i de regioner, der dessa utsökta fåglar förefinnas. Mr Wallace företog icke mindre än fem olika resor, hvardera upptagande större delen af ett år, för att uppsöka paradissäglar, men under dessa resor kunde han blott erhålla fem arter af de fjorton, som tillhöra Nya Guinenadistriktot. Man behöfver blott läsa hans glödande beskrifningar för att förstå hans brinnande begär, att erhålla exemplar af dessa underbara siglar, hvilkas utsökta skönhet till form och sfirg samt besynnerliga sjäderutveckling måste framkalla förvåning och beundran af den mest civiliserade och mest intellektuelle blund men niskoslägtet och erbjuda outtömliga materialier för naturalhistorikerns studier samt filosofens beundran. Men man kan knappt låta bli att skratta, då man läser mr Wallaces klagan öfver att sådana älskliga djur skola lefva och dö i mörka skogar, och osedda -med ntet intelligent öga att betrakta deras tjn zande skönhet, hvilken synes vara lättsinnigt bortkastad af naturen. om paradistågeln kunde förstå saken, så skulle han utan tvitvel betrakta den på motsatt sätt. Om han visste att sedan det intelligenta ögat betrakat hans skönhet tillräckligt, skulle den inteligenta handen genast höjas för att taga hans if, och att hans straff för att vara för skön skulle blifva säker död, så skulle han helt visst föredraga att förblifva i sitt förra dunkel ch lefva den tid som blifvit af naturen för ionom bestämd. Men oberäknadt paradisfåglarne måste mr Vallaces resa ha gynnats af tillräcklig framrång för att tillfredsställa hans mest sangni