Men i den materlela verldens utveck. ing är hvarken motstånd eller återgång möjljgt. Och likväl vilja tillochmed de politici, som hylla friheten, icke sällan resa mur och vall mot de oundvikliga följderna af de materiela framstegen — huru mycket mera då de, som tro sig kunna fastbålla och försvara en gammal verlds föråldrade former, en försvunnen tidsålders politiska idder och institutioner? Det kan tillochmed sägas, att under det förändringen i de materiela förhållandena oemotståndligt skrider framåt, utan att låta sig hejdas al statsoch folkgränser — ha ängslan och oro gripit statsoch samfundsid6erna, i det att de böja sig nödtvungna för de nya uppfinningar och framsteg, som utbreda sig kosmopolitiskt öfver hela den civiliserade verlden. Vetenskapens och arbetets frukter ha aldrig förut varit så allmänt tillgängliga som nu — det är ej möjligt för någon enskild stat eller nation att återhålla och tillegna sig alla fördelarne af en stor uppfinning; hvarje sådan flyger snabbare ut öfver alla länder och sänker sig ned, der man kan och der man är nog klok att vilja emottaga den, Ängslan för den nya tiden visar sig hos staterna såsom stormaktsteori, under det att den bland de obemedlade klasserna visar fig såsom socialism och teori om den omedelbara demokratien. Stormakterna frukta för att ölverväldigas af andra, rivaliserande makter, och för att betrygga sig häremot, sporra de alla sina krafter och fasthålla vid gamla förhäll.nden och begrepp, som den omändrade tiden arbetar på att ombilda och nivellera. Huru mycket ha icke t. ex. statsgränserna sörlorat af sin fordna betydelse genom den i så hög grad ökade samfärdseln på jernbanor och ångfartyg? Det är en natt och dag fortsatt folkvandring, hvarigenom väl omkring en half million af Europas befolkning oupphörligt är under väg från stad till stad och från land till land. Denna oemotståndliga reslust för nytta och nöje har redan omöjliggjort passväsendet, huru gerna än mången räddhågad och misstänksam regering kan ha velat bevara dot. Upphäfvandet deraf är en stor lättnad för samfärdseln, och det ersättes till en del af telegrafen, som snabbare än den på jernbanan flyktande förbrytaren och bedragaren förkunnar hans ankomst och föranleder hans gripande, tillochmed i den främmande stat som han redan kan ha uppnått. Sålunda erbjuder den moderna civilisationen i många fall ersättnirg ter förtroende och opartisk uppfattning. Genom jernvägar och telegrater ha nya förhållanden och intressen uppstått, hvilfas vidare utbredning och befästande torde med tiden bli en kraftig borgen för verldens fred. Man kan åtminstone antaga, att dessa gemensamma intressen, i förening med den upplysta allmänna meningen, snart skola komma att utötva ett så stort inflytande, att hvarje sådant förväntadt krig, som det af Napoleon I:ste sörutsagda, skulle föranleda en allmän allians mot fredsstöraren och eröfraren. Hvad andra ide ela bevekelsegrunder icke förmått, det skola de sammanslingade materiela intressena verka. Härtill bidraga väl äfven de föränderliga egendomsförhällanden, hvilka stå i samband med de stora jernvägsanläggningarne, aktieföretagen, statslänen o. s. v. och ha förändrat betydelsen af att vara borgare i en bestamd stat. De derpå nedlagda stora kapitalerna hatva, såsom aktier och stateskuldsobhgationer, hvilka omsättas bland alla, blifvit kosmopolitiska och gjort egaren till intresserad medlem af hvarje statssamsund och aktiebolag, i hvars räntebärande företag han nedlagt sina kapital-r, Den moderna kosmopolitismen, som skall bidraga till att befästa freden och minska statsskilnaderna, visar sig vidare i våra dagar i den vetenskapliga samfärdseln, i det utbyte af erfarenhetsrön och meningar, upptäckter och uppfinningar, som ega rum vid de mångfaldiga vetenskapliga kongresserna ach årliga sammankomsterna mellan lärda och dilettanter från alla verldens kanter. Och vid sidan af dessa kongresser af fornoch naturforskare, jurister och skolkarlar, filosofer och statistici ha äfven landtbrukare och handtverkare, journalister och fredsvänner samt roda och hvita socialister från alla länder sina årliga sammankomster, der det debatteras och omröstas ang. frågor hvilka äro lika vigtiga för den framåtskridande civilisationen och verdsfreden, som de, hvilka förhandlas på de lärda kongresserna. Endast regeringarne kunna ej bringa det så långt, att de hålla kongress. Stormakterna, som skulle gå i spetsen och inbjuda de mindre makterna, kunna ej enas om de nödvändiga vilkoren och förutsättningarne vid en såIlan ammankamst hvilken sknIle atärlka fre.