—7—2 ——c—— —— — — — — från det hörn vid eldstaden der hon sutit försjunken i grubblerier. Hon var lika djupt sorgklädd som dagen efter sin makes död och uttrycket i hennes bleka ansigte vittnade om en vild, gränslös förtviflan. Hon räckto m:me Villemar tigande sin hand och drog henne med sig fram till elden, sedan omfamnade hon barnen med feberaktig häftighet, men kunde ej yttra ett ord. När ungefär en timma förrunnit, återfick hon så mycket själsnärvaro att hon tackade m:me Villemar för det hon kommit samt bad henne låta barnen gå till sängs så att hon kunde få tala med henne. M:me Villemar skyndade sig att hörsamma denna begäran. Befriad från det tvång barnens närvaro ålade henne, fattade baronessan m:me Villemars hand och utropade med kort, flämtande röst: — Han är död. — Men du kan ju icke . vara säker... jag tycker mig ha hört... att man icke ännu... kunnat återfinna hans kropp. — Jo, han är död för en mördares hand. — Hvem misstänker mun? — Vet du icke, gissar du icke hvem det är. M:me Villemar skakade nekande på hufvudet. Det fattades henne mod att såsom hon ville uttala Låon de Villenaves namn. — Hvilken annan skulle det väl vara, återtog baronessan, än dessa män som förfölja mig, som säga att jag är af deras stam. Och