vel, och må det vara tydligt sör en hvar, att hvad som likväl drager förbi på gatan, det är ej det sanna folket, utan något tvetydigt, som kommer från de ställen j nog veten. I Måndags hissades flaggan, som beteck nade kejsarens dervaro, på Tuileriernas slott, i Tisdags, den farliga dagen, promenerade han öppet på trädgårdsterrassen inför sina goda parisare, som klappade händerna och annorledes visade honom sympati. Det är möjligt, att denna kloka hållning å kejsarens sida medverkat till dagens lugn; men säkert är, att den kraftigaste faktorn härtill voro de radikala sjelfva samt taloch tryckfriheten, genom hvilka pressen korrigerat sig sjelf och er del af den äfven bragts till insigt af det förhandenvarandes faror. De våldsamma och arga anfäktelserna i den ultra radikala pressen verkade som champagne på massans sinnen. De lifvades först, mon dufnade snart åter och slappades. På samma sätt med folkmötena, der några brushufvuden, radikala terrorister skolmästrade äfven liberala deputerade och kallade dem fega, modlösa stackare, som förrådde folket och låtit köpa sig af maktens glans m. m. af den sorten, af hvilken man för öfrigt kan få sitt lystmäte i hvarje lands s. k. socialdemokratiska press. Ett bevis på det häraf framkallade omslaget i stämningen är, att mer än 500 handlande tillställt tidningarne en skrifvelse, i hvilken de först protestera mot den uppmaning. som klubbtalarne Briosne och Lefrancais m. fl. gjort de deputerade i Sceinedepartementet om att infinna sig inför dem. Dernäst anmärka de: Det är på tiden att underrättdem (klubbtalarne) om, att de 3,400,000 val män, som röstat på den förståndiga oppositio nen, icke vilja låta sig ledas af den försvinnande minoritet, som de representera. Vi hyss fullt förtroende till våra deputerade och för klara dem, att deras valmän äro och vilja vara med dem, så länge de handla så som hittills. Detta omslag i den allmänna meningen har drifvit äfven annars radikala tidningar till ganska skarpa utgjutelser mot denna jakobin ska terrorism. Så t. ex. säger Liberte d. 24 dennes: Om de goda borgarne icke nu resa sig, skall demokratien bli.medelmåttans regemente. Veten j, borgare i Paris, hvilka kandidater de oroliga irländarne i Newyork nyligen valt till deputerad och senator i kongressen i Washington? Är det sinansieren Aspinwall, efter hviiken man uppkallat hamnen vid Panamabanan? är det Vanderbilt som eger så många fartyg, att man kallar honom commodore eller storamiral? eller är det den store manusaktur handlaren Stewart, som har en årlig inkomst, hvilken kan jemföras med mången konungs civillista, on inkomst af 15 mill. sres? Nej, alla dessa borgare, som ha tillräckligt att göra med sina egna intressen, taga alltför liten del i statsangelägenheter. Staten Newyork har till sin representant i kongressen, till depute rad valt mr Morissey, en boxare, en spelare till profession, en man som håller flera mutresser, och har till senator valt charlatanen Zarnum! Det har nu kommit lika långt med eder, parisare, och om Mangin ännu lefde, skulle inbjudarne till de allmänna mötena i Clichy och Belleville hafva förordat honom hos valmännen såsom representant i lagstittande församlingen. Och hvem vet, om icke denno store humbugmakare skulle vunnit se ger öfver ejeltva den berömde Rochefort? Säkert är, att han talar bättre än denne. Parisare, faran är stor; fienden står utanför edra portar, i morgon skall det kanske vara för sent att betänka sig. Parisare, varen på eder vakt!) I samma anda yttrar sig den officiösa Peuple trangais: -Man har i händelserna i Clichy en försmak af en regerivg från IIotel-de-Ville. Ledarne skulle hvarken bli Favre eller Picard, ja, ej ens Pelletan eller Bancel, utan klubbtalarne. Hvad som skulle triumfera, skulle ej bli en god republik, utan det parti, som önskar en hel social omhvälfning. De, som inbilla sig skola bli anförare, skulle sjelfva bli de första offren. Man talar naturligtvis med ringaktning om agitatorer, hvilka kalla sådana män som Favre, Simon, Bancel, Pelletan och Ferry vuslingar, personer som sålt sig och förrådarer; men hvad som dagen före en revolution endast är en ringa minoritet, det blir oundvikligen dagen efter majoritet. Då 200,000 sysslolösa arbetare skocka sig tillsammans på gatan, tillhör befälet ej längre dem som tala, utan dem som handla. Bladet tillägger: Skall venstern taga lärdom af hvad som sker? Det hoppas vi. Det finnes i venstern män at talang, män som i sjelfva verket äro mera moderata, än de åsig. ter de uttala; der finnas män, hvilka ej af återvända till ert eget slott. Den som råder er härtill vill er väl. — Det här börjar bli