baka i salongen. Hr Pecontin, fortfor Corinne, sättande foten på salongströskeln, det är bäst att vi begifva oss af. — Som ni befaller, svarade denne. Emedan Corinnes vagn saknade baksäte satte hr Påecontin sig bredvid kusken, hvarigenom Morel fick vara mellan fyra ögon med Corinne. — Vet ni hvart vi fara, sade hon och lät sin hand fortfarande hvila i den förälskade doktorns. — Det bekymrar mig icke. Jag följer er till verldens ända om ni så vill. — Det låter mycket vackert, men vi fara blott till rue Caumartin för att verkställa en enlevering. En af mina väninnor bar en älskare, hvilken en zigenorska narrat till sitt hem, der hon håller honom fången medelst rökandet af opium. — Jag skall bringa honom till sans, utbrast doktorn. — Det är just detta jag räknat på. Först måste vi doek befria honom, oaktadt dertill måhända fordras våldsamma medel. Vagnen stannade nu på rue Caumartin utanför huset der Dolores bodde. Herr Pecontin ringde på portklockan och återkom efter några minuter i sällskap med portvakten, som bugade sig ända till jorden, när Corinne satte foten på vagnssteget. — Jag hoppas, sade hon tryckande en sedel på hundra francs i hans hand, att man