hörde medan han steg upp för trappan, hur den yredgade mannen yttrade till sin hustru: — Jag tycker inte om de der zigenarne, och ämnar derför tala med värden så att han kör bort dem. Munito höjde föraktligt på axlarne och fortsatte att gå upyåt tills han kom till tredje våningeu. I stället att fatta den pa förstugudörren anbragta klocksträngen, upptog han en nyckel ur fickan och öppnade varsamt. Från den ganska rymliga, väl upplysta förstugan gick han in i en salong, öfver-hvars eleganta möblering en i taket hängande lampa spred ett matt, behagligt sken. På en nästän i ena hörnet be: fintlig dörr slog Munito två lätta slag. — Är det du? sade en qvinlig röst. — Ja, det är jag, svarade han och stötte upp dörren till ett litet rum, liknande en indisk pugod eller snarare ett moriskt tempel. Nidt i denne af rökelser uppfyllda tillflyktsort hvilade på sjelfva golfmattan med en purpurröd sammets kudde under hufvudet, en underskön qvinna Man återfann hos henne samma ansigtstyp som hos m:me de Planche-Mibray, men istället fö det jungfruligt rena uttrycket i den unga en kans ansigte, hänrycktes och förvirrades betrak taren af det glödande skimmer, som lyste nennes svarta ögon och likt en gloria omga hela hennes gestalt. Vid Munitos åsyn rest