stämda för förbrytare, hvilka skola stå under särskild uppsigt. Vanligen blir en annan fånge, som man kan lita på, instängd med den häktade. Denne fånge fritages då från sitt vanliga arbete och får på köpet en extraration kött och vin hvarje dag; det är hans pligt att noga vakta på sin kamrat och rapportera allt för fångvaktarne; en sådan spion kallas på tjufspråket för ett får. Traupmann behandlas emellertid på annat sätt; istället för en simpel medfånge är det fyra poliskonstaplar, iklädda fångdrägt, som två och två i stöten dag och natt hålla vaksamt öga på honom. Hittills har detta bevakningssystem icke ledt till något resultat på grund af fångens stora försigtighet. Då Traupmann ännu icke aflagt någon fullständig bekännelse, begagnar han fortfarande sina egna kläder: en brun syrtut, ljusgrå byxor och väst. Han går ständigt med obetäckt hufvud och hans borstiga hår är alldeles kortklippt. Han har ett mycket egendomligt hufvud; det är långt och spetsigt, pannan är mycket hög, ögonen ligga djupt in i hufvudet, munnen är halföppen och visar en rad stora tänder, hvilket ger honom ett visst glupande utseende, han är liten till växten, och ehuru han endast är knappa tjugo år gammal, har han dock allaredan flera rynkor i ansigtet. På grund af hans afmattade och mycket nervösa tillstånd får han en utmärkt god kost. Ilans aptit är icke stark, men han äter dock nn så mycket, att hans väktare icke behöfva oroa sig; i hörjan af fångenskapen ville han deremot alldeles icke förtära något. Ilan stiger upp kl. 17 hvarje morgon och får omedelbart derefter ett stort hvetebröd, som måste räcka till alla hans måltider; kl. 110 får han till frukost en skål köttsoppa och ett krus vin. Kl 34 spisar han middag och får då en tallrik köttmat, en rätt grönsaker och ett krus vin. Traupman är, som sagdt, icke mycket meddelsam; hvad nu än orsaken kan vara, så talar han mycket obetydligt och om han säger något, sker det alltid med största försigtighet. När han icke är inkallad till förhör, sitter han på sin säng och funderar, under det han röker cigaretter, ibland läser han också. Ilan får låna böcker från fängelsebiblioteket och väljer då gerna familj-journaler och liknande illustrerade verk. När han någon gång talar till sina vaktare är det gerna om kriminalhistorier, som ha någon likhet med hang egen; men så snart samtalet föres direkte på hans affär, afbryter han det plötsligt. Ilan är i allmänhet mycket lugn och vid god fattning till det yttre, men man upptäcker lätt, att hans inre är långt ifrån så lugnt. Understundom får han anfall af förtviflan; han griper då efter sin bok, men hans snyftningar och de osammanhängande ord, som han utstöter, röja nogsamt hans själstillstånd. Ibland uppför han sig nästan trotsigt och utmanande. Vid ett sådant tillfälle berättas han ha sagt till sina vaktare: Om jag bara ville, skulle jag nog bryta mig ut ur det här hålet; jag är en alldeles för dugtig karl, att icke kunna slå mig ut ur det här fängelset, om jag bara föresätter mig det. När han sofver, står en af vaktarne lutad öfver honom för att passa på det minsta ord, som kan undslippa honom. En natt helt nyligen skalfde han våldsamt i hela kroppen, vred sig i sömnen och for derpå plötsligt upp i sängen, i det han skrek: Det är icke sannt... nej, nej, och ännu en gång nej.-.tro det icke!... jag sof... alltsammans var endast en dröm!Hans samvete hade pinat honom under sömnen, men han hade ingenting sagt. Huru länge det ännu skall dröja, innan man får fullkomligt ljus i denna sak, är icke lätt a.t säga Mycket beror på, om man kan finna Jean Kincks lik. Man anför en för ej så längesedan timad hän delse, betecknande för Traupmanns sällsamma karakter. Under marknaden i staden Tourcoing sistl. Juli månad uppträdde han som brottnings-amatör i en cirkus derstades. Ilan säges dervid särdeles ha utmärkt sig, Man har icke svårt att tvifla derpå. Han förberedde sig då under lek till den blodiga kampen på fullt allvar. En tidning berättar att Traupmann nyligen vid ett tillfälle skall ha yttrat till sin fångvaktare: — Jag befinner mig i sjelfva verket i samma ställning som en viss person, hvilken i Juli 1359 blef skyllad för att ha mördat 11 personer. Ilan nekade till allting och senare visade det sig också, att det hade varit lika många mördare som offer. Den förbrytelse han syftade på blef begången i Sachsen i ett värdshus, och det lyckades polisen att få reda på mördarne. Traupmann har, som man ser, studerat kriminalsaker, ja kanske utbildat sig efter dessa berättelsers blodiga hjeltar. Ett annat yttrande af honom synes tyda derpå. Ilan har nemligen sagt: Nu är väl mitt namn bekant öfverallt i Frankrike, ja kanske i hela Europa. Ifall jag ville gifva en fotograt lof att taga mitt porträtt, så skulle han väl gå i land med att gifva 10,000 francs derför. Han skulle göra goda affärer. De 10,000 francsen skulle jag ge till min familj: den kunde resa till Amerika och förvärfva en stor förmögenhet. Denna tanke på Amerika såsom det förlofvade landet, der han skulle få alla sina gyllene drömmar uppfyllda och dit han ville komma, huru blodigt pris han än derför måste betala, synes ännu spöka honom i hufvudet.