och äfven min syster och jag trodde detsamma emedan man, då vi kort efter den hemska tilldragelsen lemnade Auxerre, sade oss att han dött af brist på värd. För tre år sedan passerade jag genom Auxerre och sammanträffade der med en gammal qvinna, som länge varit i min mors tjenst. Denna qvinna visste att jag tillhört Fanfreluches trupp och lät mig för den skull i förtäckta ordalag förstå att hon kände en vigtig hemlighet, som nära rörde min fosterfar. Efter några böner å min sida och en heligt afgifven ed att så länge hon lefde, förtiga, hvad hon anförtrodde mig, sade hon slutligen: — Fanfreluches dotter är icke död. — Är ni säker derpå ? frågade jag häpen. — Ja, visst är jag det, svarade hon, jag tjenade hos mären då Fanfreluche mördade sin hustru. Hans lilla dotter lemnades på hittebarnshuset och när baron de Planche-Mibray erbjöd sig att bli den lillas fosterfar, lät mären hemta henne hem till sig och jag anskaffade en sköterska, hvilken med barnet i sitt knä samma afton följde baronen till Paris. Det är tjugo år sedan dess, slöt den gamla, men jag minns alltsammans som om det. varit igår. — Hvad har det blifvit af flickan? sade jag. — En stor dam, som nu kallas baronessan de PlancheMibray. — Det är omöjligt, svarade jag. — Passa på i morgon utanför hötel Låopard, så tror ni mig nog, ty hon är sin mors lefvande afbild, försäkrade gumman. Jag lydde detta råd och fick verkligen se baronen och baronessan de Planche-Mibray komma åkande i en grann vagn, dragen af frustande hästar och tvenne galonerade betjenter stående bakpå. Jag igenkände honom fullkomligt