mors sista suck och adopterat min syster och mig. Ty ser ni, jag har en syster som, fastän hon fyllt tretio år, ir så skön att ni skulle bli ursinnigt förälskad i henne, ifall ni fick se henne. LGon kunde icke afhålla sig från att småle, Munito fortfor: Innan Fanfreluche gifte sig, arbetade och lefde han endast för oss. Han var då blott herkules vid en lindansartrupp och allt hvad han förtjenade var för oss, som han kallade sina barn. Men en dag vaknade kärleken äfven hos honom, han tog till hustru en zigenerska från en annan hord och skaffade sig anställning vid samma trupp hon tillhörde. Från denna stund kände min syster och jag oss olyckliga. Perdisa, så var denna qvinnas namn, slog oss. Min syster grät, men jag sade: när jag blir stor, skall jag hämnas. Då jag var fjorton år gjorde jag den upptäckten att Perdisa hade en älskare. Nu var hämndens timma slagen. Jag underrättade Fanfreluche, som en natt öfverraskade de båda brottslige och dödade dem. Men, tillade Munito, med ett bittert löje, man tänker sällan på allt. Jag hade tillfredsställt mitt hat mot Perdisa och blef i följd deraf beröfvad Fanfreluche. Den olycklige dömdes till döden, ehuru straffet sedan förmildrades till galrerna, der han ännu vistas. Fastän fylld sextio år, är han ännu stark och frisk, och den stränga behandling han måst underkasta sig har icke försvagat hans helsa. Då jag har penningar att undvara, skickar jag dem till honom. Två gånger om året resa min syster och jag till Toulon för att se honom. Han gråter då, den stackars gamle, och kallar oss sina barn. Han trodde länge att hans egen dotter var död