Råttegängsoch Polissaker. Såsom läsaren torde erinra sig, förekom för några veckor sedan i vår polisafdelning en berättelse angående gripandet i Alingsås af en rånare vid namn Sven Aron Johansson, hvarvid en alingsås-stadsbetjent skulle varit de från Göteborg för ändamålet utsända konstaplarne behjelplig, ehuru denna hjelp. såsom af berättelsen syntes, icke just varit af synnerligt stort värde. Denne stadsbetjent, J. P. Andersson, har nu till tidn. Alingsäs Veckoblad! insändt en uppsats, i hvilken förhållandet omtalas 4 enligt ed anledning af denna uppsats, som är för vidlyftig att af oss införas, vilja vi blott anmärka följande För det första var berättelsen af oss och har poliskammaren härstädes med densamma alldeles intet att skafla. För det andra ha vi fätt ytterligare bekräftelse på att denna vår berättelse i allt väsentligt var fullkomligt sanningsenlig, hvadan Anderssons uppgilter, som helt och hållet mot densamma strida, ärv motsatsen. (IIuruvida det var mörkt då rånarne erepos eller blott skymning, lärer föga betyda, lika litet som ett par misstag i några andra detaljer kunna inverka på sjelfva saken). För det tredje känna vi visserligen ej till mera af den komedisom uppfördes då stadsbetjenten Andersson gick upp för att span hos skräddaren Westerberg, än af hvad som framgick vid polistorhöret; men då häktade Johansson ej hade något skäl att vid förhöret ljuga i detta asseende, hvaremot Andersson haft stort intresse af att i sin uppsats gå ifrån sanningen, nagot som han icke heller tvekat att göra, så torde Johanssons berättelse i detta afseende få bli gällande, sa mycket mer som den väl öfverensstämmer med det öfri Slutligen få vi upplysa, att Anderssons kamrat, hv ken lät klippa sig af rånaren Johansson, råkade göteborgskonstaplarne redan vid deras ankomst till Alingsås, då de gåfvo honom så tydligt signalement på de båda rånarne, att han bort genast känna igen dem. Detta oaktadt sällskapade han med dem hela dagen, tills slutligen herrarne öfverraskades hos skräddaren Westerberg!