A Rattegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Upptäckt mordbrandsanläggning. Ny undersökning förevar i går inför poliskammaren rörande det anbud till eldsvåda som natten till d. 23 sistl. September yppade sig i huset N:o 20 i Majornas 1:a rote, tillhörigt hemmansegaren Elias Hansson. Såsom ombud för Städernas allm. brandstodsbolag var äfven vid detta tillfälle organisten J. P. Lindell närvarande. Hr Lindell upplyste att huset efter branden blifvit besigtigadt och befunnits vara mycket förfallet, hvarför försäkringsvärdet å detsamma blifvit nedsatt från 5,200 rdr till 3,000 rdr. Vid undersökningen i poliskammaren d. 24 September förekommo sådana upplysningar, att man med all anledning hade skäl att misstänka det mordbrand varit orsaken till eldens uppkomst, hvarför polisens detektiva tjenstepersonal beordrades att begifva sig ut på spaning. och hade det lyckats dem att, på eti för oss oinvigde förvånansvärdt sätt, få reda på att förre skräddaren Anders Eriksson var rätte mannen att lemna upplysningar i denna dunkla sak. Sedan UHriksson blifvit anträstkad, erkände han vid ett förberedande förhör inför polisintendenten v. häradsh. A. Elliot, att förre egaren till huset, sågaren Anders Jakobsson, redan för ett halft år sedan vidtalat honom att tutta eld på huset, och skulle han för detta sitt besvär erhålla 500 rdr i belöning. IL. hade dock saknat mod dertill och förebråddes derför af Jakobsson, som tyckte att det drog allt för långt ut på tiden; emellertid lofvade I. att antingen sjelt eller genom någon annan person utföra saken. Vid polisförhöret i går vidhöll E. sin förut afgifna bekännelse samt upplyste vidare att han omtalat för manspersonen A Johansson (försvarslös och för stöld straffad), det Jakobsson lofvat honom 500 rdr, eller rättare en femma med två nollor efter, ifall han ville tutta på dennes förut egande hus vid banliden i Majorna. Johansson hade då gjort E. förebråelser för det han icke förr omtalat denna sak, ty då skulle huset för längesedan varit jemnadt med Jorden, hvarpå E. förklarade att det stode Johansson fritt att uppgöra aflaren med Jakobsson eller dennes hustru, hvilken äfven var invigd i komplotten. Hemmansegaren Elias Hansson upplyste, att han måst inropa huset af den anledning, att han haft 3,200 rdr att fordra af Jakobsson; af denne stämd med pästaende att återfå huset till inropssumman, förklarade Hansson, att ifall J. betalade honom ofvannämnde 3,200 rdr jemte 3 års ränta derå, skulle huset åter blifva hans; men någon liqvid hade dock aldrig afhörts. På tillfrågan af polismästaren huruvida någon öfverenskommelse var träffad mellan Hansson och Jakobsson om assuranssummans fördelning, ifall huset nedbrunne, förklarade H. att sådant aldrig kommit på tal dem emellan. Jakobsson, hvilken på grund af Erikssons bekännelse blifvit häktad, förklarade att han aldrig vidtalat någon person att tända eld på ifrågavarande hus, ej heller sjelf umgåtts med denna tanke, då det qvittade honom lika huruvida huset brann eller ej. Allt hvad E. berättat vore osanning, och trotsade han hvem som helst att kunna bevisa det han hade någon vetskap om eldens uppkomst. Polismästaren upplyste att I. icke vore det enda beviset på brottslighet, hvarför han uppmanade honom att fi sona sitt brott genom att bekänna sanningen, helst det icke särdeles mycket skulle hjelpa J. att han den natt elden uppstått skaffat sig vittnen, som kunde intyga att han befunnit sig i sitt hem; orsaken hvarför J. vore så mån att ha dessa vittnen i bereds lätt genomskådad. J. ville dock ingenting erkänna, utan påstod att han först kl. 6 på Thorsdags morgon fått underrättelse om eldsvådan och försakrade att han med ed skulle kunna styrka sin oskuld; hans hustru förklarades vara lika oskyldig som han sjelf. ) lörsvarslöse And. Johansson (en person, med hvilken rättvisan tlerfaldiga gånger hatt mycket otaldt) infördes derefter; men då denne kort förut blifvit häktad såsom misstänkt att vara den egentlive anlaggaren af elden, hade några bindande bevis på honom icke hunnit anskaffas och var det förmodliven i vetskap derom, som J. på det fräckaste sätt förklarade sin oskuld. Eriksson ville han knappt kännas vid, ehuru denne både tagit honom i försvar och låtit honom bo hyresfritt under 13 års tid i sitt hus (1. är nemligen husegare i Masthuggsbergen); han hade aldrig talat vid Jakobsson om saken. Ynglingen August Johansson Sköldberg berättade, att han ett par dagar före branden blifvit tillfrågad af l.riks-on om han på ett beqvämt sätt skulle vilja förtjena 15 rdr. S. hade naturligtvis intet häremot, utan frågade hvad han hade att uträtta för att erhålla dessa penningar. E. förklarade derpå att detta vore mycket lätt: han borde en afton gå in i en källare i ett hus i Majorna och uti en i källaren lig gande spånhög kasta en brinnande tändsticka samt derefter skyndsamt begifva sig bort öfver bergen. — S. slapp dock att utföra denna bedrift, då Johansson kommit honom i förväg. Någon dag efter branden kom E. ännu en gång till S. och frågade om han icke skulle vilja anlägga eld uti ett rum i samma hus, om hvilket de förut talat och hvars beläenhet E. visat S.: detta skulle dock icke utföras förr än efter flyttningen, emedan den person som gifvit I. uppdrag om husets antändande skulle flytta och visste änna ej om hans nya boning blefve så beskaffad att han der kunde ha personer hos sig boende, hvilka kunde intyga att han varit hemma den natt, som huset kunde komma att brinna. FE. förklarade dessutom för S. att personen icke skulle veta hvem som anlade elden, på det han måtte kunna svära sig fri; för sitt besvär skulle Eriksson hafva 18 rdr, men han ville häraf afstå 15 rdr till Sköldberg. — Eriksson medgaf att detta allt vore sannt och erkände att han ljugit för Sköldberg i fråga om belöningens storlek. IIuruvida Sköldberg verkligen haft för afsigt att tända eld på huset blef icke upplyst; detta är dock icke troligt, utan kan man i dess ställe antaga att det varit han som blottat den vackra komplotten. Några i huset boende personer, hvilka hördes sö 8