— ,n opa;— k ;Ä;O MWLW2 c 2— Man helsade vördnadsfullt åt en annan sida och hviskade i korus: — Hon är sannerligen den skönaste qvinna i Paris. — Tycker du ej, sade Corinne vänd till Pauline, att alla dessa män äro dumma och fega. — Hvad menar du? — Gif akt! Med skaftet af sin parasoll pekade den lättsinniga gkönheten på en vagn, hvilken i traf for förbi de andra i sakta skridt framtågande åkdonen. Detta helt enkla ekipage var brunmåladt, hästarne svarta och kusken och groomen, gossar af omkring femton eller sexton års ålder, voro negrer samt buro svart livråe. Den förnämsta platsen innehades af en qvinna, som tycktes vara tjugofyra eller tjugofem år. Åt de båda sköna synderskorna hade man smålett, men för denna unga qvinna bugade man sig med en aktning, som bevisade att hon tillhörde den högre societeten. — Hvad hon är vacker! utropade Pauline! — Så säga de alla, svarade Corinne vredgad. — Och de tala sanning, genmälte den vackra aktrisen. — Hon är enka, fortfor Corinne. — Hvad heter hon. — Baronessan de Planche-Mibray. — Ett vackert namn, svarade Pauline. — Det är Leons tante. — Hvilken Leon? — Har du glömt Leon de Villenave? — Din gamle beundrare?