har innehällit en läng petition som hegär framlingarnes fördrifvande, emedan detta är det enda medset att äterställa lugn i landet. Petitionen fördömer starkt de embetsmän som slutit förbund med vestmakterna, sägande att de äro maskar i lejonetslifoch redskap åt dessa rofgiriga daimios som ha skurkar såsom sina fingernaglar för att förstöra den kejserliga dynastien, under det främlingarne sprida sin eskamligådreligions läror öfver hela landet. Dessa omdömen upprepas på åtskilliga inflytelserika håll och samma åsigter representeras af ett mycket starkt parti i parlamentet, hvarest regeringen — korrespondenten — framlagt frägan om främlingarnes fördrifvande och basta sättet att uppnå ett sådant resultat. Ett föregifvet mordförsök. För någon tid sedan talades mycket i tidningarne om ett mordförsök, för hvilket den italienske deputeraden signor Lobbia varit utsatt. Det berättades att han för sin opposition mot regeringen i frågan om tobaksmonopolet fått sig två dolkstyng, ett nära hufvudet, det andra straxt intill hjertat, under det han var på väg till en vän för att göra några undersökningar rörande besagde fråga. Mordförsöket frambragte en oerhörd sensation. Pöbeln reste sig, ett och annat allvarsamt gatutumult förekom och hela Italien genljöd af ropen: Viva Lobbia. Mer än tre månader användes för att söka spåren efter mördaren. Först sades det, att han blifvit gripen i en del af Italien, derefter i en annan och slutligen att han blifvit upptäckt i Rom. Alla dessa rykten bevisade sig vara falska. Ingen mördare hade blifvit funnen, ej ett spår efter någon sådan upptäckt. Slutligen fick polison den lyckliga ingifvelsen att taga reda på om något mordförsök verkligen blifvit gjordt mot deputeraden Lobbia. Åtskilliga omständigheter antydde att något sädant aldrig egt rum. D:r Zannetti, som fått i uppdrag att sätta upp en rapport öfver signor Lobbias tillstånd, kom till det resultat, att han aldrig blifvit anfallen. Så mycket är dock säkert att han varit sårad och tvungen att intaga sängen. Men om han sjelf tillfogat sig sina går, hvad skall man säga om ett så oerhördt politiskt nit, att en person frivilligt underkastar sig ett sådant martyrskap, eller om de knep genom hvilka en italienare tror i stånd att befrämja sitt partis sak?