Från Utlandet. Vi veta oss knappast i nyare tidens historia ha sett något så lumpet drag, som Preussens uppförande mot Danmark, eller rättare de preussiska myndigheternas i Slesvig beteende mot detta senares befolkning. Också befinner sig den preussiska pressen i en synbarligen mycket besvärad ställning gentemot den allmänna opinionen i Europa, hvars hållning är ganska tydlig. Man undrar allmänt öfver, huru det kommer sig, att stormakten Preussen, som inför hela Europa i pragerfreden högtidligen besvurit att, då Nordslesvigs betolkning genom frivillig omröstning gifvit sin önskan härom tillkänna, återlemna densamma till Danmark, oj tagit något steg i denna riktning, utan blott underrättat danska regeringen om tillvaron af denna paragraf i fredsfördraget. Man undrar öfver, att en mäktig stat, en stormakt, som vill spela en roll i verlden, kan neds-ånka sig derhän att, bröstande sig på sina bajonetters öfverlägsenbet, vilja mot en liten befolkning uppföra sig bedrägligt, och det är bedrägligt att vägra uppfylla en ingången förpligtelse. Denna förundran kommer ofta till tal inom den europeiska pressen, hvilken nu har samma förbindelse som diplomatien att söka undanrödja uppstående moln, och den preussiska måste taga sin tillflykt till allehanda advokatoriska vrängningar, för att på något sätt föravara sin med all rätt illa åtgångna regering. En dylik svängning är påståendet, att Preussen visserligen lofvat att återlemna Nordslesvig, om befolkningen så vill, men icke utfäst sig för tiden, när detta skall ske. En annan sådan advokatorisk lek är förklaringen, att Preussen gjort löftet, men ännu icke kunnat hålla det, emedan den nordslesvigska befolkningen sjelf icke gifvit sin önskan tillkänna. Man lätsar naturligtvis icke om, att samma betolkning upprepade gånger och med alltjomt stigande majoritet utsett hr Ahlmann och Kryger ull sina representanter i de olika representantförsamlingarne, der deras verksamhet inskränkt sig till kraftiga protester mot Preussens underlåtenhet att uppfylla pragerfreden. Det borde endast härat vara för preussarne lika tydligt, som det är för hela den öfriga verlden, att den nordslesvigska be folkniogen ansluter sig till de af dess reprosentanter redan så många gånger uttalade åsigter. Men preussarne äro förblindade af sin maktlystnad eller åtminstone låtsa de ej förstå dessa opinionsyttringar. Derför bry de sig icke det ringaste om dessa ganska tyd: liga opinionsyttringar, utan tvärtom tillochmed bele och håna dem. Det är också ett sätt att slå ifrån sig en sjuk sak. Men då en preussisk tidning nu helt frankt uttalat, att Preussen ej kan hjelpa, att den nordslesvigska befolkningen icke uttalat sin vilja, har detta verkat i Nordslesvig som en gnista i en krutdurk. Alldenstund man i Berlin icke anser Ahlmanns och Krygers ständiga omval tydliga nog, har befolkningen beslutat gå på ett annat sätt till väga. Derför har ett möte beslutat uppsättandet af en adress, undertecknad af ep massa nordslesvigare, hvilken skall af en utsedd deputation till konung Wilhelm öfverlemnas. Detta beslut har åter vändt uppmärksamheten på den nordslesvigska frågan, och håller den europeiska pressen stadigare än någonsin blicken fästad på hvad som tillgår i denna landsända. Den preussiska pressen, besvärad och generad, menar att adressunderskrifvarne göra sig skyldiga till högförräderi. Deras forne monark och landsfader har afträdt dem till den preussiske monarken, som genom krigets rätt är deras herre. Om de derför begära att få en annan, begå de förräderi. Men ej nog dermed, äfven de preussiska embetsmännen i den omtvistade landsdelen anstränga sig ifrigt för att hindra adressens undertecknande. Ett landtråd i Åbenrå har sålunda utfärdat en kungörelse, hvari han säger, att utförandet af art. 5 i pragersreden, likasom hela fredsfördraget, endast tillkommer de kontraherande makterna (Österrike och Preussen) och att hvarje af Nordslesvigs innevånare, hvilka ha alldeles lika rättigheter och skyldigheter med de öfriga undersåtarne i den preussiska staten, på egen hand taget steg för att genomdrifva afträdandet af en del af den preussiska monarkien, skulle komma under strafflagen. — På åtskilliga ställen ha gendarmerna tagit i beslag flera adresser, och i en stad ha polismästaren hos en person, till hvilken adressen lemnats för underskrift, begärt att få se densamma samt upptecknat de å den befintliga namn. Härmed vilja naturligtvis bönhasarne skrämma befolkningen från att deltaga i adreseföretaget. Men den danskt sinnade nordslesvigska pressen erinrar med rätta om, att ingen kan förhindra folket från att i en petition