Bref frän Stockholm. (korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 15 September. Visserligen, det torde knappast behöfva sägas, vi egna behörig uppmärksamhet åt Parisertelegrammerna rörande -kejsar Napoleons helsotillstånd, ehuru värdet på våra fonder deraf äro fullkomligt oberoende; vi uppmärkgamma äfven konungens jagtfärder, och undra äfven huru långt prins August egentligen skall åtfölja Vanadis in i Medelbafvet; men det kan ej förnekas att nu egnas vårt lifligaste intresse åt rikedagsmannavalen; de äro både spännande och omvexlande. Så länge de pågå kan icke ens hr X. lemna hufvudstaden; han måste inhändiga tidningarne färska, så våta de komma ur pressen — då äro de åtminstone icke torra, påstår han. Med en beundransvärd stoicism mottager han den ene Jobsposten efter den andra från sitt Eden ute i Sorunda, att den mycket lofvande gurklisten totalt förstördes af nattsrosten, att astrakanerna bortstulits, att de vackra gråpäronen, alla sju, forsvunno på en natt, och att äfven jordpäropen, den mycket lofvande skörden efter två kappars utsäde, allvarsamt hotas af socknens kommunister, som hylla grundsatsen egendom är etöld. Men hvad frågar väl hr X. efter sina astrakaner, trädoch jordpäron nu;