411D911115K Å10T17ndliblIILHULLIVIICTL DÖ. a sin form påfallande erinrar om skeppet i en kyrka. De hvita stalaktiterna voro ordnade som regelbundna pelarrader och bildade på ett enstaka ställe en framspringande upphöjning, som flera gånger blifvit begagnad som predikstol i det underjordiska templet. Från denna sal kom Deville genom en lång sträcka gångar till mumiesalen, så kallad, derföre att man der på sin tid anträffat gömda flera indianska mumier. Den infödda befolkningens likkapell tjenar i våra dagar till restaurationslokal i dubbel bemärkelse, först och främst emedan de resande der erbjudas allehanda förfriskningar, ja, till och med de senaste dagarnes tidningar, och vidare derföre, att den tjenar till tillflyktsort för en del sjuka, som under vintern uppehålla sig i denna håla för att draga nytta af dess rena luft och jemna temperatur. Man går derefter ned för flera gångstigar, passerar en gammal träbro, hvars skröpliga tillstånd just icke är mycket lugnande, och kommer så till en trång gång, som efterhand blir så låg, att man endast genom att krypa på alla fyra är i stånd att slippa igenom den. Denna gång, som har fått det betecknande namnet södmjukhetsvägen, slutar med udjefvulsstolem ett balkongartadt framspringande klippsty cke. under hvilket gapar en mörk och ohygglig afgrund af ett Annu icke mätt djup. Två förrymda negerslafvar, som en gång förföljdes ända ner i denna underjordiska labyrint, berättas af fruktan att falla i deras herres händer ha störtat sig ner i det fruktansvärda svalget. Ett tåg om 500 alnars längd når icke till dess botten och påtända strutar af oljadt papper, som kastas ner i den mörka afgrunden uppbrinna fullkomligt långt innan man kan skönja någon botten. När en sten kastas ner i det hemlighetsfulla djupet, hör man ekot af den, då den stöter mot sidorna låta allt mer och mer ihåligt, ända tills örat slutligen icke längre förmår uppfatta det. Går man ett stycke tillbaka på samma väg och derpå följer en annan gång, kommer man till domkyrkan-, en ofantlig sal med ett 500 fot högt kupolartad hvalf, som på grund af sina regelbundna droppstensformationer förvillande liknar en jätte-domkyrka med pelare, bågar, kornischer och altare. Icke långt derifrån finnes stjernkammaren. en omfångsrik sal med branta sidoväggar, från hvars mörka och hvälfda, 80 å 90 fot höga tak enstaka svarta klippstycken ha lösryckt sig, efterlemnande hvita märken, på afstånd och i en viss belysning tror man sig ovilkorligen se stjernornas skimmer på natthimlen; genom en långsam höjning och sänkning af de brinnande facklorna förstå också vägvisarne att rätt förvillande efterlikna morgonoch afronrodnaden vid solens uppoch nedgång. På något afstånd från detta ställe påträffar man — efter att ha passerat öfver en liten 30 å 40 fot bred vattenbassin, som kallas doda hafvet — en bred flod, som har fått namnet Styx och endast kan passeras i båt. Vi stego här, säger Deville, ner i den gamle Charons skröpliga båt. Den svarte färjemannen stötte från stranden under upphäfvandet af ett rop, som gaf ett förunderligt äterskall under de oerhörda hvalfven. det lät som om man hörde andar från underjorden våndas och jemra sig öfver sin fruktansvärda lott att vara inspärrade i dessa dystra hålor. Våra fackor utbredde ett egendomligt rödt skimmer öfver gångens väggar och flodens vatten och läto såväl konturerna af de ojemna klippstyckena som negerns senfulla gestalt afteckna sig skarp och tydlig mot den magiskt belysta bakgrunden. Jag var helt och hållet försjunken i betraktandet af denna egendomliga syn, dä ett fruktansvärdt larm, som om hela det underjordiska jättepalatset störtat tillsammans, plötsligt kom mig att förskräckt rycka till. Det hela berodde emellertid blott på ett skälmstycke af min roddare som gapskrattade med hela sitt svarta ansigte och visade sina tänder af glädje öfver den oväntade förskräckelse, han lyckats att injaga hos mig. Under det jag satt försjunken i mina drömmerier, hade han obemärkt gått i land och genom att hårdt slå på ett stort stycke trä frambragt det häftiga bullret, som förstärkt af det naturliga återskallet i de långa gallerierna så plötsligt hade afbrutit mina fantastiska betraktelsers fria lopp. Efter en halftimmas fart, hvarunder passagerarnes ryggar ofta komma i en hemsk beröring med hålans tak, landar man slutligen på en mjuk sandbotten. I närheten af landningsplatsen påtrastar man först en liten svafvelkälla, som väller fram ur klippväggen och ankommer derpå genom Clevelandsgatan till Åsnösalen, som benämnes så på grund af den bländande hvita färg, som utmärker tak och väggar i detta ofantliga rum. På slingrande och nästan ofarbara stigar går vägen derpå öfver klippbergen, en massa på hvarandra uppstaplade klippstycken, som under tidernas längd lösryckt sig från grottans tak, till fe-grottan, en rymlig sal, i hvilken otaliga stalaktiter bilda regelbundna pelarrader, praktfulla spetsbågar och allehanda fantastiska figurer såsom träd, vattenfall o. s. v. Ljudet af från taket nedfallande vattendroppar frambringar i detta ansenliga rum melodiska toner af en förunderlig klang och bidrager till att ännu mera förhöja det magiska intryck, som grottan genom hela sina form och utstyrsel ovilkorligen gör på besökaren. När man kommit till denna grotta har man tillryggalagt en väglängd af nära 3 mil. Man behöfver vanligen tio timmar till denna tur fram och tillbaka och helsar derföre vid hålans utgång med lätt förstådd glädje åter dagens klara ljus. Akrobaten i lifsfara. Söndagen d. 29 Aug. inträffade i förlustelselokalen Vennelyst i Århus, att en af det der uppträdande sällskapet Magitos medlemmar, som på programmet benämndes ÅAsiaten och som befattar sig med ascensioner, under produktionerna på den höga linan genom ett felsteg förlorade balancen och föll ner från en höjd af c:a 12 å 14 alnar, märkvärdigt nog utan att lida annan skada än att få några skråmor och några lätta kontusioner. Lyckligtvis hade Asiaten den själsnärvaron att i fallet kasta den tunga balancerstången utanför åskådarekretsen, som hufvudsakligast utgjordes af mindre barn, eljest skulle helt säkert en vida större olycka ha inträffat. Det tyckes, som om den gode Asiaten efter den betan borde ha blifvit en smula försigtig, men så har, tyvärr, icke varit fallet, ty åtta dagar derefter, Måndagen d. 6 d:s, föll han i Randers åter ner från linan och slog sig så eftertryckligt, att han måste bäras bort sanslös. Ett nytt slags sängkläder, om man så får kalla det, ha i Frankrike börjat komma i bruk för små barn. En vanlig vagga fylles med kli, en hufvudkudde af tagel lägges deri och sedermera föres kliet med händerna åt båda sidor tills i detsamma en fördjupning bildats, afpassad efter barnets storlek. Barnet afklädes derefter helt och hållet under midjan och påtages blott ett litet lifstycke, lägges i kliet och betäckes derefter helt och hållet med detsamma, alldeles som barn hvilka leka på en sandig sjöstrand bruka göra. En filt eller ett lätt täcke lägges öfver det hela, och barnet har blifvit lagt gp A 3.