MÅ Poliskammaren. . I poliskammaren har några gånger förevarit ett mål mellan kommissarien C. Luttropp såsom åklagare och minuthandlaren A. Petersson, n:o 50 af Majornas 1:ste rote, tilltalad dels för det han, sedan han från d. 4 sistl. Juni fått på sig öfverlåten en bränvinsutminuteringsrättighet som dittills innehafts af handl. Mandahl, sålt undergradigt bränvin, och dels för det han under April månad, innan rättighet till sådan handel honom blifvit medgifven, i minut försält bränvin; och har under målets gång dessa förseelser blifvit till fullo bevisade. Då målet i Mandags ånyo förevar, blef det dock åter uppskjutet på det att svaranden måtte blifva i tillfälle bevisa att försäljningen icke skulle utöfvats honom till gagn eller vmning. ij Vi hafva icke omnämnt detta mål i och för dess egen skull, då oloflig försäljning af bränvin väl ej torde vara något så synnerligen sällsynt, enär bevisning i dylika fall är svår att åstadkomma, utan för de sorgliga betraktelser till hvilka de atlagda vittnesmålen gifva anledning. Det har nemligen af dem tydligen framgått att ett systematiskt prejeri af Petersson — och förhällandei lärer vara enahanda med en stor del af de öfriga innehafvarne af minuthandelsrättigheter i Majorna — bedritvits mot stufveriarbetarne och öfriga arbetare vid brädgårdarne. Härvid synes hafva tillgätt sålunda att arbetarne, enligt mellan vederbörande minuthandlare och arbetslagens förmän till deras ömsesidiga fördel träffad öfverenskommelse, hos minuthandlarne, t. ex. Petersson, under en veckas lopp erhällit mat och bränvin, hvarföre betalningen om Fredagarne afdragits å de utbekomna aflöningarne. Härom vore kanskej ej så mycket att säga, ifall arbetarne icke tvungos att pa detta sätt mottaga liqvid, hvarvid inträffat att de blifvit till den grad uppskörtade, att de vid aflöningsdagarne icke haft ett öre att lyfta. Vi skola ytterligare referera denna sorgliga rättegång och komma kanske då i tillfälle att vidare yttra oss om detta menniskovänliga sätt att upphjelpa den arbetande klassens ställning. Målet förekommer åter d. 20 d:s. — Sockerbruksdrängen Herman Johansson hade i polisens detektiva afdelning anmält att natten emellan d. 5 och 6 d:s hos honom, som år boende på Sanna, föröfvats inbrott, hvarvid en svart bonjour, ett par svarta byxor, ett par blå d:o af kläde, en paletå m. m. blifvit honom frånstulna. Dessa persedlar och saker hade förvarats i Johanssons kök, till hvilken tjufven beredt sig tillträde sålunda, att ett fönster blifvit uttaget. Sedan den objudne gästen sålunda väl kommit in, hade han sedermera inifrån öppnat dörren utåt. Såsom misstänkt för detta inbrott hade förre artilleristen C. A. Hultman, äfven Lindberg kallad, blifvit anhållen, dervid han dels innehade pantsedel h de stulna svarta byxorna, dels det tillgripna hängset. Hultman sade sig d. 20 sistl. Augusti ha blifvit frigifven från Kristianstads cellfängelse, efter att ha undergått bestraffning för förfalskningsbrott. Beträffande orsaken dertill att han innehade den omnämnda pantsedeln äfvensom hänglåset berättade han följande historia: Han hade på aftonen d. 5 d:s råkat tvenne för honom obekanta manspersoner, med hvilka han spatserat ut till Slottskogen. Derstädes tillbragte de under bar himmel natten. Då Hultman vaknade var den ene af kamraterna, hvilken skulle varit tunnbindare, borta, men när han aflägsnat sig kunde icke H. icke säga. Förmodligen var det denne som begått stölden. Huru som helst råkade H. längre fram på morgonen tunnbindaren i närheten af skansen Kronan och den senare förde nu Hultman till bergen bakom nämnde skans, hvarest tunnbindaren förevisade såväl de svarta byxorna som hänglåset och de öfriga sakerna hvilka skulle blifvit stulna på Sanna. Dessa saker lågo dolda under ett par buskar. Sedan Hultman skådat denna syn gick han in till staden (tunnbindaren försvann ånyo) och råkade der f. artilleristen C. G. Gustafsson samt för första resan stöld straslade Joh. Andersson Forss, hvilka han tog med sig ut till den i bergen bakom Kronan fördolda skatten. Der emottog Gustafssou paletåen och Forss de svarta byxorna och bonjouren att belåna. Gustafsson berättade angående Hultmans förevisande af kläderna ungefär detsamma som Hultman, dock tilläggande att han redan d. 2 d:ssett Hultman inneha ett knyte innehållande bl. a. en ylleklädning, hvilken Gustafsson åt II. pantsatt. Dessa kläder misstänktes H. för att ha stulit på ett besök hos sin syster i närheten af Alingsås, liksom han äfven tros ha begått en hel del andra stölder på landet. — Gustafsson medgaf att han insett det H. ej kunnat på ärligt sått åtkomma de effekter han haft dolda bakom Kronan. Hvad Forss beträffade berättade han ungefär detsamma som G. Forss hade för öfrigt varit den, hvilken i polisen anmält det misstänkta förhållandet med Hultman och hans kläder. Hultman, som synes vara en inpiskad bof, antages ha blifvit trenne gånger straffad för stöld i Stockholm, hvarefter han i landsorten blifvit ånyo straffad för första resan stöld. För att få reda på huruledes härmed förhåller sig, har poliskammaren låtit en fotograf porträttera Hultman, något som denne beredvilligt gick in på mot vilkor att han sjelf skulle få ett af porträtten. Porträtterna komma att kringsändas till Hultmans förmodade bekanta bland polismyndigheterna i Stockholm och landsorten. Målet remitterades till rådhusrätten och Hultman qvarsitter i cellfängelset. Teater. De Onvitizee Komedi i 4 akter af Edouard