Om denne usling var lika förderfvad, lastbar och grym som den gamle tjufskytten hade han ej dennes intelligens och slughet. Långt ifrån att omgifva sig med försigtighetsmått som hans intresse bjöd, tycktes han finna ett grymt nöje i utt kompromettera hertiginnan. Morgon, middag och qväll infann han sig i hötel de Sairmeuse utan att bry sig om Martial. Domestikerna förvånades öfver att se hertiginnan, som var så högdragen, utan tvekan lemna allt för att sysselsätta sig med denne man som stank af tobak och bränvin. En natt då det var stor fest i hötel de Sairmeuse infann han sig rusig och fordrade i befallande ton, att man skulle underrätta m:me Blanche om att han var der och väntade henne. Hon skyndade dit i sin ståtliga baltoilett, skummande af raseri och blygsel ... Då hon i sin förbittring vägrade uslingen hvad han begärde, svarade han: — Det vill säga att jag skall dö af hunger under det ni ställer till fester! ... Ej så illa! Penningar och det genast, ellor ock skriker jag ut allt hvad jag vet! Hvad var att göra? gifva vika. Uertiginnan gjorde det, nu som alltid. Och dock blef han dag från dag allt mera svår att tillfredsställa. Penningar i hans fickor hade ej längre varaktighet än vatten i ett såll. Hvad gjorde han med dem?,.. Utan tvifvel förslö