ålsöfver äktenskapaskilnader och polygamien Turkiet. Icke heller tro vi, att hvarje turisk äkta man är en sträng Hassan som stänigt står färdig att stöta sin yataghan i sin uleikas bröst, eller att turkiska skräddares örnämsta sysselsättning är att sy säckar, att ränka hustrur i. Harems ljus är intet bortynande offer med sentimentala kinder, utan n starkt byggd dame, herrskarinna i sin egen usliga region och icke blott i bokstaflig och nateriel bemärkelse utan äfven i figurligt afcende verkligen klädd i — byxor, om ett lylikt uttryck kan ursäktas. Kujonerade äkta vän och manhaftiga hustrur äro fullt lika vaniga i Turkiet som annorstädes, och huru skulle iet annat kunna vara i ett land, hvarest en vift qvinna i afseende på arfaf egendom, dess yesittnivg, vård och användande är sin mans ullkomlige jemlike och detta vid sidan af den nest lättledde äkta man (ty sådane äro turcarne) som finnes i hela skapelsen? Å andra sidan säga vi ej att äktenskapsskilnad, sådan den praktiseras i Turkiet eller polygamien, så vidt som den ännu är bruklig, äro goda saker: åt dem upphåtvas. Men de äro ej det verkiga onda eller roten till detsamma; de äro väsentligen blott detaljfel, och deras fortvaro, sorändring eller försvinnande skulle ingalunda i det hela förändra sakernas ställning. Hvad som nödvändigt påkallar förändring är den sociala plats qvinnan der fått sig anvisad; hvad som fordrar förändring är borttagande af den mur som skiljer dem från männens sällskap och hvad som förr eller senare måste upp: höra är att männens samlif ej skall lifvas af qvinnan eller qvinnornas stärkas af männen. Man hör en hel del talas om huru orientalerna och isynnerhet turkarne blifvit efter i civilisation — om deras brist på energi, deras lättja, snuskighet, liknöjdhet o. 8. v. Mycket al detta är öfverdrift, men deri ligger en återstod af sanning. Orsaken härtill sökes understundom i koran, ibland i fatalismen, ibland i klimatet, i racen, i dålig regering, i despotism. Alli detta har måhända bidragit till att nedtrycka nationalkarakteren, men intet deraf kan lemna tillräcklig förklaring. Kan icke denna med rätta sokas i bristen på qvinligt inflytande? Dock icke det inflytande som en qvinna emellan fyra väggar kan utöfva öfver sin man eller en moder öfver sina barn, ty af detta inflytande finnes tillräckligt inom harem. Men der stannar det också; det är ofruktbart för det yttre lifvet och de dagliga pligterna. Det inflytande som den mahomedanska turken behöfver är qvinnans ingripande i den blandade och yttre verlden, det är den uppmuntran som hon, sida vid sida med honom kan gitva, det är hennes hjelp hand i hand med honom, hen nes deltagande introsse för det allmänna lisvet lika mycket som för det husliga. Det är detta som i Europa (åtminstone der hvarest qvinnorna äro för männen hvad de böra vara och männen för qvinnorna) gifver energi och friskhet åt alla — åt bonden på fältet, åt köpmannen på sitt kontor, åt artisten i hans ateher, åt alla klasser af sambället, från daglonaren till statsministern. Detta är just hvad som fattas i Turkiet, detta är osmanens bebot, på vinnande af detta kan han bygga stora förhoppningar, större än på en kejserhg allokution, en ordentlig ministör eller en väl atvägd budget. Och om proteten sjelf — denne sör sin tid verklige patriot — skulle åter besöka sitt folks Ådygdiga män och dygdiga qvinnor så skulle han, trots sina egna kommentarier, icke vilja införa någon annan tingens ordning än qvinnans berättigande i det sociala lifvet.