första daggryningen för att fortsätta bekantskapen från gårdagen. Sedan han en stund följt spåren, varsnade han, att björnen gått omkring honom. Hunnen till ett tätt busksnår, fick A. se, huru som björnen i full vrede kom gapande emot honom, och detta skedde så hastigt, att han icke hann skjuta, innan björnen med sitt gap omfattat främre delen af bösspipan. Nu uppstod dem emellan en strid på lif och död om, hvilken som skulle blifva egare till bössan. De tankar, som nnder denna brottning trängde sig på A., voro icke af det behagligaste slag. Ensam, som han var, med sin ludna stridsman, trodde han, att allt hopp om räddning var förbi, och redan kände han sitt mod svigta vid föreställningen om att försvinna ur verlden såsom frukost åt den best, som grinande höll honom mellan sina jernhårda ramar. Under stridens fortgång kom björnen att släppa sitt tag och då han dervid tillika öppnade munnen, stack A. hastigt den lösgjorda bössan in i motståndarens gap, hvarpå skottet genast brann af. Björnen kastade sig baklänges och uppgaf ett genomträngande skri at smärta. I största hast hade bössan åter blifvit laddad och ögonblicket derefter fick nalle dödsskottet. Björnen var en af de största i sitt slag. Sjelf kom A. oskadad från slagfältet, blott att kläderna voro något sönderrifna och kroppen en smula g kramad, så att han hade någon svårighet att röra sig andra dagen. Skildringen afslutas med följande ord. Ännu funnes det åtskilliga äfventyr att förtälja, ty utom de sju björnar, hvilka lefvande kommit i Andreas våld, hafva icke mindre än tjugusju äldre dylika blifvit hans säkra bössas rof, hvartill äfven äro att räkna tio lodjur, tjugufem räfvar och fem järfvar, så att summan af de rofdjur, Andreas med egen hand fällt eller tångat, utgör sjuttiofyra stycken. Det anförda får emellertid vara nog. En för några år sedan till honom förärad silfverbägare är den enda hedersbelöning Andreas erhållit för sina många och blodiga fejder med skogens ludna innevånare.