det slags moralitet som fordras t. ex. i England. Men andra kejsardömets romanförfattare äro mera cyniskt omoraliska än deras töregångare. I de diktade arbeten som blifvit skrifna af andra generationers törfattare finver man tiliräckligt med kapitel, hvilka väl skulle kunnat utelemnas; men i nästan hvarje fall känner man, att dessa kapitel måste ha blifvit skrifna med en viss naiv uppfattning, utan någon bestämd afsigt att verka stötande, och att språket i desamma är sådant som tolererades af den tidens bruk. Men någon sådan ursäkt kan ej anföras till försvar för våra dagars franska romanförfattare. Anständighet och decorum ha aldrig blisvit så högt predikade som nu, ej heller på det hela taget så allmänt iakttagna. Då derföre en hr Louis de Rose vänder sin grafiska penna till att efter naturen måla scener sådane som aldrig skulle kunna utgöra föremål för konversationen utom Mabille eller Casino Cadet, är det klart att han gör det för att åt sina noveller gifva en stark odör af patchouli för att försäkra dem om en stor åtgång. Icke dessmindre anses hr Louis de Roså, hvars arbeten pryda hvarje budoar i Paris, för en man af fläckfri karakter och framställer mycket höga ideer om sitt yrkes värdighet. Han är dekorerad, står i hög gunst vid hofvet, är en af medlemmarne i styrelsen för Sociätå des Gens de Lettres, och skulle bli mottagen hvar som helst såsom skiljedomare i den ömtåligaste hederssak. Ingenting skulle såra honom så djupt som en misstanke att han skrefve sina böcker för något annat ändamål än mensklighetens väl. Han kallar blygsamt sig sjelf för en Konstens slaf. Och det är af lydnad för denna herrskarinna som han hvarje år utgifver en roman i tre delar och gifver den en pikant titel, hvilken förmår hela Quartier Brda att köpa hans arbete. Hans sista novell benämndes Le Påch de madame och tre upplagor såldes af den redan första veckan. En tydligen afundsjuk och mycket efter sin tid varande kritiker anmärkte att det var en skandal, att en man kunnat skrifva en sådan bok och att någon köpare till den funnes. Kritikern förklarade intrigen vara något monstruört och sårande för moralen, men hans artikel gjorde blott att boken såldes ännu mera och att ytterligare tre upplagor voro utgångna innan månaden var slut. N. Louis de Roså sände icke en utmaning till kritikern — det är blott litteraurens småkryp som göra sådant — utan sade med ett behagligt leende till en af sina vänner, att det är ett gemensamt öde för alla som stigit i denna verld att bli utsatta för förtal och att han förlät kritikern af allt sitt hjerta. Han var tillochmed ädelmodig nog att tillägga det de som förtalade honom göra det blott af okunnighet och emedan de icke förstå honom. IIvad man måste taga i betraktande i ett konstverk, sade han, är icke detaljerna utom det hela, le tout ensemble. I ÅPåch de Madame är le tout ensemble återspeglad i bokens sista kapitel, i hvilket madame, som blifvit öfvergifven af sin älskare, ångrar sig och tager sin tillflykt till ett kloster. Ja, anmärkte vännen, men hur är det med de kapitel i hvilka madame ännu icke ångrat sig! Dessa, utropade M. de Rose räro karaktersstudier. Ilvarje sida är, såsom ni kan finna, en omsorgsfull analys at de olika symptomer som passionerna kunna framkalla. Vännen var tydligen lika afundsjuk som kritikern, ty han svarade: Men en hvar vet, hvilka dessa xYymptomer äro, och det tyckes som skulle det knappast ha varit nödvändigt att gå så långt som ni gjort. Ni är ej nöjd med att porträttera en last, ni dessekerar den. Ja, nickade M. Louis de Ros, och då jag är tod och borta skall framtiden säga: Se der cn man som förstod att måla sin tid. Vännen svarade intet härpå, men ett par dagar förut hade han en annan novellist sagt honom detsamma och tillagt: Om mina färger äro starka så är det naturens eller samhällets fel. Jag målar efter naturen mina karakterer sådane jag finner dem utan en tunn och onödig slöja. Vännen tog upp en tidning och kunde knappast låta bli att skratta då han i denna läste om en stackars fotograf hvilken blilvit dömd till sex månaders fängelse derföre att han sålt några trogna porträtter af modernt tolk med Ästarka färger i naturens tillståndoch utan att vara höljda i någon Åtunn och onödig slöja. ilandels-underrättelser