Scotts romaner deremot förorsakade en litterär revolution. Så fort som de utgåfvos blefvo de öfversatta på franska och lästes med entusiasm. En hel legion af franska romanförfattare uppträdde, och vid tiden då den store mästaren dog räknade denna legion redan sådane chefer som Charles Nodier, Victor IIugo, Lamartine, Alfred de Vigney, Georges Sand och Balzac. En annan omständighet som vid denna tidpunkt bidrog till att öka armåen af romanförfattare var den spridning som tidningarne hastigt erhöllo. Tidningarne räknade redan tusentals läsare, då de blott få år förut räknade endast hundratals, och tidningsutgifvare sökte att uttränga och öfverbjuda hvarandra i sin tällan om allmänhetens gunst genom antalet och utmärktheten af sina följetonger. För en lång tid var följetongen ansedd som den vigtigaste delen af en fransk tidning. Borgaren och hans hustru brydde sig vida mindre om den politiska artikeln eller de hårresande berättelserna under Faits divers, än om den sinnrika och spännande romanen, dagligen utdelad på tre sidor vunder linien. Under Ludvig Filips regering brukade man beräkna, att en följetong med namnet Alexandre Dumas h jde en tidnings spridning med minst 3,000 abonnenter, och under den tid Journal des Debats offentliggjorde Les Mystöres de Paris, af Eugen Sue, mer än fyrdubblades denna tidnings upplaga. Naturligtvis framkallade införandet af följetongen ett förvånande antal goda såväl som dåliga skribenter; men tagna i massa voro de franska romanförfattarne för tjugo år sedan oändligt mera talangfulla än nutidens. Ett af skälen härtill är att romanläsarnes klass stod högre än den gör nu. Handtverkare och arbetare hade ännu ej börjat läsa de arbeten, med hvilka tidningarne för en sous nu gjort dem förtrogna. De som då läste följetongerna voro borgare, hvilka nödvändigtvis fordrade mera än de helt och hållet obildade göra. Dessutom hade icke kritiken ännu blifvit det meningslösa ting, till hvilket de franska journalisterna under det andra kejsardömet ha förvandlat den. Gustave Planche, Cuvillier Fleury, Saint-Mare Girardin och Sainte Beuve voro samtligen litterära domare af sällsynt förtjenst, hvilkas åsigter voro värderade och hvilkas omdömen framkallade till räcklig fruktan för att hålla författarne inom den goda smakens, goda stilens och det sunda förståndets gränsor. Men så kom 1848, litteraturen dränktes för en tid i politiken, och då stormen åter lade sig och litteraturen steg till ytan igen, var det under nya vilkor, i en ny atmoster och för en annan klass af folk. Politiken tystades helt och hållet och journalisterna hade kedjor vid sina pennor. De allvarsamma och aktningsvärda tidningarne kunde räknas på singrarne, och de lättsinniga tryckta skrifter, som egnade sig åt hvad som kallas litteraturen — d. v. s. åt skandal, nonsens och prat — räknades deremot i hundratal. Allmänna omröstningen hade blifvit proklamerad; folket — måhända icke mycket visare eller mera intelligent än deras fäder, men icke dess mindre mera stolt och fordran de — började att fråga efter tingens Åhuru och hvarföre. De lärde sig att läsa. De ettersträfvade ett visst sken af kunskap och de ville ha sina tidningar liksom rikare personer. Hade pressfrihet funnits, så kunde goda och billiga tidningar ha blifvit uppsatta liksom i England, för att utså sunda läror och helsosamma äsigter i politiska frågor; men sexcentimesstämpeln förhindrade detta. Med en restriktiv presslag, sådan som det andra kejsardömet infört, var det omöjligt att utgifva en god politisk tidning för billigt pris. Detta ingal vissa kapitalister tanken på att utgitva en tidning för en sou, utan politiska nyheter, men fullproppad med hemska berättelser och ytterligare tilläragande genom följetonger, som förtäljde lössläppta brottslingars bedrifter. Naturligtvis lyckades denna nyhet. Tidningarne för 5 centimer fingo upplagor som uppgå till en balf mill., och de större tidningarne, lockade af de billiga rivalernas framgång, togo exempel af dessa och gåfvo sig in på samma slags litte ratur. Enda skilnaden består deruti att istället för att beskrifva de bedrifter som utförts at populära hjeltar, sådane som Rocambole, lade de an på mera förfinade sympatier och talade om svindlerier inom den förnäma verlden, om förförda eller enleverade flickor och framtör allt om äktenskapsbrott. Den oundvikliga följden af denna rörelse blof att de franska romanförfattarne snart blefvo delade i tvenne klasser med ungetär lika antal adepter, neml. de som kittlade de högre klassernas smak för det omoraliska och de som åtogo sig samma uppgift beträffande de lägre. Obeböfligt är aft säga det dessa båda klasser ömsesidigt förakta hvarandra. De senare kallade sig fulkets uppfostrare emedan de, efter att ha låtit banditen-hjelten triumfera i tvåhundrasextiosju kapitel hängde honom i det tvåhundrasextioåttonde; de senare kalla sig realister eller karakterister emedan de då de beskrifva opassande scener icke utelemna något af hvad som bort undertryckas och förtigas. Att säga att.