(Insändt.) ; Ä IIuru framstående offentliga män behandlas i svenska pressen.) Till Red. af Göteborgs-Posten. Då man dagligen ser aktade namn släpas i smutsen, utan att ens deras vänner tyckas våga att yttra ett ord till deras försvar, har Ins. trott att ni, som hvarken är vän eller fiende utan en opartisk åskådare, möjligen skulle vara hågad att lemna rum en gång för ett sådant för ; det är icke det sämsta en tidningsutgifvare kan göra. Se här species facti. En dag i förra veckan innehöll tidningen Fäderneslandet följande vackra iusända artikel: Det är med verklig indignation man läst hr Wallenbergs öfvermodiga, att icke säga oförskämda yttrande om hr Leufstedt, vid sammanträdet i De la Croixs salong den 2 Augusti; och måste man förvånas öfver att den senare, som likväl har ordet i sin makt, eller någon annan icke tillrättavisade på eftertryckligt sätt denne inbilske pösande penningman. En bankdirektör tycker sig kantänka vara ett strå hvassare än en klädmäklare... liksom piparemadamen ansåg sig vara bättre än trumslagaremadamen. Att hr W. tycker små procentare icke vara bättre än de stora, är han fullt behörig att bedöma, som varit båda delarne. Han har nemligen i alla sina dagar sysselsatt sig med detta nobla yrke, hvarom hans jemnåriga fordna kamrater vid flottan kunna lemna närmare besked, ty vanligen var det W. som lyftade deras löneqvartal, emedan han förut lemnat små ficklån, naturligtvis med god ränta. Han var äfven som ung officer den rödaste republikan, och fördömde allt hvad kungar och monarkiska institutioner hette. Hans politiska åsigter hafva nu totalt förändrats och blitvit alltmer rojalistiska och despotiska, alltefter som hans låneanstalt utvidgats och han numera kan få räkna en stor del af Stockholms stads embetsmannakårer bland sina låntagare, då han fordom endast hade att fägna sig åt sina fattiga, unga kamrater vid flottan att spekulera på. Fråga dessa senare, så kunna de lemna intressanta upplysningar om mannens föregåenden. Nu är det annorlunda sedan W. blef geheimeråd i hörnet af Slottsbacken och Bollhusgränd, samt stadsfullmäktiges styrpinne. Man kan icke underlåta fråga när hr Wallenberg så modigt uthärdat de tusentals stormarne på hafvet, då han under sin korta tjenstetid vid flottan gjort så obetydlig sjötjenst. Åti den lilla sUSmingen, hos De la Croix ej kunde qväsa hans öfvermod, är intet bevis på mod; men den tid kan komma, då hr W. får uthärda en storm, mäktigare än den han uthärdat på hafvet:, och som kan qväsa en modigare man än han. Hatare af öfversitteri. Då Göteborgs-Postens läsare möjligen glömt tilldragelserna vid det famösa valmötet i Stockholm, som man utan alltför mycken hädelse nog torde kunna kalla för en offentlig skandal, bör måhända erinras att hr Leufstedt, som handlar med aflagda kli der, öppnade diskussionen med en i den yttersta radikalismens tonart hållen framställning, hvari han bröt stafven öfver allt hvad enskilda banker hette. dessa procenteri-anstalter i stort, förordade höga tullar, yrkade undervisning i representantkallet i folkskolorna och förklarade den högre bildningen alldeles onödig för det politiska lifvet; samt att hr Wallenberg var den ende i den ärade församlingen som hade mod eller lust att egna hans tal en välbehöflig kritik, hvarvid han också yttrade att de enskilda bankerna voro en tillflygt för det lilla kapitalet. Han slutade med den frågan: -Vilja herrarne ha en sådan representant? Min röst får han visserligen icke, och lemnade dermed tribunen. Det är numera ett crimen lese att tvifla på den heliga nyliberalismens enda saliggörande bekännelse, och den minsta tvekan har genast till följd den politiska proskriptionen. hFäderneslandet: är centralorganen, Söndags-Nisse adjutanten, Öresunds-Posten generalkapten i Skåne. Från pa uppkomst för två år sedan har det mycket förändrat sig, bortkastat frihandelsgrundsatserna, hvarigenom det närmat sig landtmannapartiets yttersta radikala svans, och äfven aflagt det lilla politiska återhåll hvaraf dess första program ännu röjde några tecken. Nägra af de gamla ledarne hafva befunnits alltför tama, eller också fruktat att kompromettera sig. Det senare tyckes hafva varit fallet med hr Hedin, som är en försigtig general och ej synes draga i betänkande att förneka sina gamla vänner. Deremot qvarstå kapt. Mankell såsom en riddare sans peur et sans reproche, hvilken aldrig gjort någon hemlighet at sin röd-radikalism och sin intimitet med denna sida af pressen, äfvensom hr IHultgren, partiets ofticielle sekreterare; dertill har ett helt nytt lager af nya män bildat sig som bottensats. Bland dessa märkas i första rummet den ofvannämnde hr Leufstedt, en man med mycken lätthet att tala och som gjorde furore vid Ålstensmötet, åtskilliga mindre betydande f. d. ledamöter af ana samt den gamle kyrkoherden Ekdahl, alla röd-radikalas farbror, såsom han vid Ålsten vördnadsfullt helsades af hr J. G Ca:len, sällskapets svurne vän och bundsförvandt. Att professor Nordenskiöld hör dit, anses temligen afgjordt, men han uppträdde ej vid Ålsten. och har, ehuru af kotteriet insatt till riksdagsman, alldeles för litet politiskt förstånd för att behöfva tagas i beräkningen. Det finnes för närvarande icke två män i landet, som detta parti betraktar med sientligare ögon än frih. Gripenstedt och hr A O. Wallenberg. Båda hafva utöfvat ett genomgripande inflytande på Sveriges närvarande politiska och ekonomiska ställning; båda stå de fullkomligt fria och sjeltständiga i förhållande till regeringen, och, hvad allra värst är: båda äro på intet vis lättskrämda. Det är isynnerhet den sistnämnde som skandalpressen föresatt sig att qväsa, och den har deri bundsförvandter, som man visserligen icke väntat att finna i dess leder. Landtmannaoch prohibitistorganen Nya Dagl. Allehanda anfaller som bekant vid alla möjliga tillfällen br Wallenberg med en försåtlighet som föga står tillbaka för Fäderneslandets taktik. Något olika är förhållandet med er yrkesbroder här på platsen, som så vidt man kan se står på nästan samma politiska och statsekonomiska linie med hr W. och ) Ehuru vi icke ega nog mycken specialkännedom om de förhållanden, som ofvanstående uppsats berörer, för att vilja ikläda oss ansvaret för alla deri förekommande uppgifter, så ha vi dock derföre ej velat vägra artikelns intagande i tidninge Vi ha tvärtom funnit en maning till dess äte i Jan Amctändiurhotan att dan hatoj ARA